Moderna paradoxer.

Motsägelser är spännande till sin natur och ger upphov till eftertanke. Man kan doktorera med en speciell paradox som utgångspunkt och man kan kasta bort sitt liv på en annan. Vissa är i praktiken inte möjliga att lösa men det görs i alla fall ständiga försök. Nu hade jag inte tänkt försvinna in i omöjliga historiska och filosofiska paradoxer utan försöka belysa några mer handfasta, jordnära och alldagliga paradoxer.

Sportmodeparadoxen
För ungdomar finns det få kläder som inte på något vis är lite ”active”. De andas, tål väta och sträcker ut på lämpliga ställen för att göra så lite som möjligt för att förhindra framfart i sjumilaspåret. Det kläs på i lager efter lager för att eventuell transpiration inte skall stöka till själva sportupplevelsen eller utevistelsen. Det är glada färger som signalerar allt annat än svårmod och jämmer inför att bestiga världens högsta berg.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det överlag är ett snyggt och välskräddat klädval men jag kan inte undgå att förvånas över den utbredda inaktivitet som verkar ha kommit med detta mode. Nästan som ett brev på posten.

Det larmas till höger och vänster om vår inaktivitet och vad den kommer att betyda för framtida sjukvårdsbehov. Det lär också vara svårt att hitta lämpliga rekryter till jägarförbanden då urvalet med nödvändiga fysiska i kombination med psykiska egenskaper är för litet. Och att ha diabetes är inte mer uppseendeväckande än pälsallergi.

Vi som slet i vårt anletes svett med äckligt breda skidor av trä, instängda i kläder av ylle, vadmal och bomull har troligtvis tillryggalagt oändligt många fler mil i skog och mark än denna lilla klick av goretex, grafit och stötdämpande gel.

Jag har svårt att helt förklara detta fenomen av inaktivitet men jag vågar tillskriva en inte allt för liten del till just själva kläderna. Om aktiviteten är en upplevelse med givna delmoment med inbördes viktning är klädmomentet av större vikt nu än det var förr.

Man behöver inte göra rätt, bara man ser bra ut under tiden.

Köksparadoxen
If I had a dollar för varje gång jag sett, läst eller hört om nya drömkök hade jag haft en anställd kock vid det här laget. Det mediala utrymmet för kök och mat är nästan obegränsat. Med suggestiv bild- och ljusteknik kan vi följa cannapéer, viltraguer och soppor med skum när helst vi så önskar. Och när man trodde att det ultimata köket var uppfunnet kom ett nytt med mer rostfritt, stensatt och elektroniskt.

Missförstå mig inte nu heller. Jag älskar kök. För att inte tala om mat och matlagning. Som jägare och innehavare av ett eget viltskafferi i form av mark är matlagning très important. Men precis som med sportmodet har kök- och mathaussen generellt sett inte ökat aktiviteten i köksregionen.

Detta är ett fenomen som berörts i media lite så där by the way, men som det verkar köper vi mer färdiglagad mat nu än vi gjorde förr. Och jag kan genom egen erfarenhet säga att mina matupplevelser på bortaplan sällan stått i paritet med inredningen. I vissa fall absolut men överlag sällan.

Matlagning kräver förutom schyssta råvaror (senaste modet) även lite mer flyktiga ingredienser såsom tålamod, känsla, uppfinningsförmåga och kärlek. Ingen av dessa kan köpas i paket och den sista kan absolut inte köpas för pengar. Att se en viltpaté tillagas inom en viss programtid ger inte upphov till känsla och skapar heller inget tålamod. Möjligtvis hunger.

Köksparadoxen angränsar till sportmodeparadoxen. Kanske ligger även förklaringen nära till hands. Att matlagning och köksupplevelser är delmoment i ett större begrepp så som äta. Och att vi genom tillväxten av vissa delmoment låter andra stå åt sidan.

Kanske är det också så att fenomenet är en funktion av marknadens hastighet och reproduktionsvilja kontra det mänskliga psykets förmåga och uthållighet. Dessa håller inte alltid jämn takt. Eller, vi är fortfarande en polarkaka hur jävla mycket surdeg vi än vill vara.

Det behöver inte smaka bra, bara det är rostfritt.

Det mobila kontorets förbannelse.

Som uppväxt med stationära, byggstensliknande fläktmonster till datorer kom de bärbara som en frälsning. Efter de första trevande försöken är de idag fullt mobila enheter med få hinder att arbeta precis var, hur och när man vill.

Full frihet?

Jag har lagt märke till att det mobila kontoret har en tendens att sprida ut sig likt ett mycel - vart jag än vänder mig hittar jag små kontorslämningar. Såväl när- som forntida. Förra årets deklarationskontor, gårdagens räkningskontor och så vidare.

Mobiliteten har resulterat i oordning. Likt ekorren letar vi räkningar vars bäst före datum inte gått ut. Små högar av administration gör arbetet ständigt närvarande. Skiljelinjen mellan fritid och arbete är upplöst.

Mindre väldefinierade rum för uppgiften kräver större själsliga utrymmen.

- Simulacra

Mer om moderna paradoxer i framtida inlägg. Nu skall jag ut i skogen och skapa lite ordning med motorsågen.