Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.
Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.
Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.
Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.
Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.
Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?
En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om man räknar upp saker människor innerst behöver och strävar efter: Kärlek, rörelse, sammanhang, gemenskap, sundhet, högkvalitativ mat, frihet... och jämför det med vad industrialismen levererar (ytlig, innehållslös, tillfrdsställelse, ett sockerrus) så har man anledning att se industrialismens sammanbrott an med tillförsikt.
SvaraRadera/Wannabemedlem i Neil Postman fanclub.
Hörde förresten på radio idag att någon professor granskat sjukförsäkringssystemet. Han kom fram till att det "knappast" var rättssäkert. Han känner nog på sig att han måste uttrycka sig försiktigt...om det varit rättsosäkert och det (naturligtvis?) är oacceptabelt, skall då tusentals fall göras om? Det där löser de nog med lite nyspråk gissar jag.
Faktum är (anser jag) att Sveriges ryggrad är knäckt.
Det kvittar vilken myndighet man granskar så visar det sig hur oerhört illa det står till. Förfallet börjar i de lägsta sociala nivåerna. Fängelser, socialtjänst, polis...men nu har ju till och med JK så mycket att göra att de nog också snart börjar kompromissa med kvalitetskraven.
Det parti som ser till att ta hem Ahlenius för att strukturera upp svensk förvaltning (ryggrad) kommer jag rösta på. Annars låter jag bli.
Enligt Ahlenius (och Platon) måste staten skötas av de bästa. Var finner man de bästa i dagens Sverige? Häromdagen (en iögonfallande solig sådan) stötte jag på en mycket intelligent och duktig person, som skulle passa till chef för en socialtjänstavdelning, men han gjorde annat, krängde solglasögon....
/Framtidsmannen