Hjälmtvång och riskhantering

Som förälder med en relativt klar bild av hur min egen barndom såg ut och även i stora drag vad den innehöll, har jag såväl förfärats som förundrats över dagens uppsättning barnaskaror. Förfärats över hur de hanteras och förundrats över hur de själva agerar.

Den allenarådande och normativa bilden av föräldraskap är att vi skall vara ”beskyddare” och ”reseledare”. Att komma på något så vildsint som att ”upptäckare” och ”medresenär” kanske är ett bättre alternativ bemöts med kompakt ogillande tystnad.

Inget mer fika vid den föräldraträffen.

Vid ett tillfälle iakttog jag en sjundeklass som spelade brännboll. Mitt minne av brännboll var att det var en såväl rolig som prestigefylld sport som engagerad fysik och praktisk matematik på ett finurligt sätt. Jag såg fram emot att få se några ordentliga slag, frivarv, lyror och hejarop. Ganska snart stod det klart att merparten av barnen knappt kunde springa. De saknade helt tekniken, orken och lusten. Att slå visade sig näst intill omöjligt och av de 12 pojkar som deltog var det endast en (1) som inte använde sig av ”dasslocket”. Att använda nämnda slagträ var under min barndom behäftat med stor skam. Så stor, att om man nu inte kunde tekniken svarvade man helt sonika ett eget slagträ med vilket man övade in färdigheten på hemmaplan. Nåväl, inga av brännbollens moment genomfördes med någon form av elegans eller talang under denna gymnastiktimme.

Jag gick därifrån min sagt bedrövad. Vem hade berövat barnen viljan att kasta boll, springa fort och skjuta hårt?

Detta mysterium gav i alla fall upphov till fortsatta iakttagelser och funderingar kring barns varande och uppförande. Detta parallellt med att media överöste mig med larmrapporter om barn som råkat ut för en det ena en det andra. Klätterställningar, sandlådor och leksaker var alla potentiella dödsfaror om man inte såg upp.

Och föräldrarna såg upp och gav sina barn hjälmen.

Ett tag kändes det som att den förälder som lyckades ha sitt barn iförd hjälm flest timmar på dygnet var den ohotade toppföräldern i kvarteret. Hjälmen blev en förlängning av navelsträngen in i det oändliga men bort från det okända. Barnet kom närmare föräldern men längre bort från sig själv och sin egen utveckling.

När hjälmtvånget varit verksamt i en halvlek började det i alla fall så smått dyka upp larmrapporter om att barn mådde dåligt. Så dåligt i vissa fall att de kunde tänka sig att avsluta sina liv här på jorden. Ve och fasa ropar föräldrakollektivet samtidigt som de kollar att hjälmspännet sitter ordentligt.

Spännet sitter naturligtvis ordentligt. Tro inget annat. Och spisskyddet är monterat, trösklarna borttagna, lådorna säkrade, diskmedlet undanstoppat och tomten är inhägnad.

När mina barn slår sig, skär sig eller bränner sig inom rimliga gränser brukar jag utropa – ”Bra! Nu vet du hur det känns!”. Nu sätter väl Lattékollektivet kaffet i halsen och ropar på hjälmtvång men jag framhärdar att det är bättre med små sår på små barn än stora sår på stora barn. Och att ett barn genom sina olyckor lär sig gravitationens allenarådande kraft, stålets skärpa och eldens hetta. Eller normal riskhantering lite enklare uttryckt.

Vad hjälmtvånget och den ständigt uppkopplade navelsträngen ger i form av trygghet tar den också bort i direkt inlärning. Med direkt inlärning avser jag då främst den fysiska men i förlängningen även den psykiska. En sund själ i en sund kropp är egentligen i ordningen fel uttryckt. En sund kropp ger en sund själ, är mer kongenialt med däggdjurets utveckling.

Att inte kunna slå med det runda slagträet ger ett kännligt men svårdefinierat avtryck i själen. Barns behov av risk är större än det egentliga behovet av trygghet. Barn kan konsten att portionera risk - om de får. Fråntar du dem möjligheten att portionera kommer kanske allt på en gång och då finns ingen tidigare lagrad kunskap som står i beredskap. Fallet bli för högt och såret för djupt.

Till min glädje höjs det nu röster om att vi behöver låta våra barn ta risker för att bli hela människor. Hjälmtvånget kanske har kulminerat och en ny rörelse tar form där uppvuxna barn tänder hjälmbål, klipper symboliska navelsträngar och dansar frigörelsens dans.

Träd är till för att klättras i.