tisdag 7 april 2009

Hjälmtvång och riskhantering

Som förälder med en relativt klar bild av hur min egen barndom såg ut och även i stora drag vad den innehöll, har jag såväl förfärats som förundrats över dagens uppsättning barnaskaror. Förfärats över hur de hanteras och förundrats över hur de själva agerar.

Den allenarådande och normativa bilden av föräldraskap är att vi skall vara ”beskyddare” och ”reseledare”. Att komma på något så vildsint som att ”upptäckare” och ”medresenär” kanske är ett bättre alternativ bemöts med kompakt ogillande tystnad.

Inget mer fika vid den föräldraträffen.

Vid ett tillfälle iakttog jag en sjundeklass som spelade brännboll. Mitt minne av brännboll var att det var en såväl rolig som prestigefylld sport som engagerad fysik och praktisk matematik på ett finurligt sätt. Jag såg fram emot att få se några ordentliga slag, frivarv, lyror och hejarop. Ganska snart stod det klart att merparten av barnen knappt kunde springa. De saknade helt tekniken, orken och lusten. Att slå visade sig näst intill omöjligt och av de 12 pojkar som deltog var det endast en (1) som inte använde sig av ”dasslocket”. Att använda nämnda slagträ var under min barndom behäftat med stor skam. Så stor, att om man nu inte kunde tekniken svarvade man helt sonika ett eget slagträ med vilket man övade in färdigheten på hemmaplan. Nåväl, inga av brännbollens moment genomfördes med någon form av elegans eller talang under denna gymnastiktimme.

Jag gick därifrån min sagt bedrövad. Vem hade berövat barnen viljan att kasta boll, springa fort och skjuta hårt?

Detta mysterium gav i alla fall upphov till fortsatta iakttagelser och funderingar kring barns varande och uppförande. Detta parallellt med att media överöste mig med larmrapporter om barn som råkat ut för en det ena en det andra. Klätterställningar, sandlådor och leksaker var alla potentiella dödsfaror om man inte såg upp.

Och föräldrarna såg upp och gav sina barn hjälmen.

Ett tag kändes det som att den förälder som lyckades ha sitt barn iförd hjälm flest timmar på dygnet var den ohotade toppföräldern i kvarteret. Hjälmen blev en förlängning av navelsträngen in i det oändliga men bort från det okända. Barnet kom närmare föräldern men längre bort från sig själv och sin egen utveckling.

När hjälmtvånget varit verksamt i en halvlek började det i alla fall så smått dyka upp larmrapporter om att barn mådde dåligt. Så dåligt i vissa fall att de kunde tänka sig att avsluta sina liv här på jorden. Ve och fasa ropar föräldrakollektivet samtidigt som de kollar att hjälmspännet sitter ordentligt.

Spännet sitter naturligtvis ordentligt. Tro inget annat. Och spisskyddet är monterat, trösklarna borttagna, lådorna säkrade, diskmedlet undanstoppat och tomten är inhägnad.

När mina barn slår sig, skär sig eller bränner sig inom rimliga gränser brukar jag utropa – ”Bra! Nu vet du hur det känns!”. Nu sätter väl Lattékollektivet kaffet i halsen och ropar på hjälmtvång men jag framhärdar att det är bättre med små sår på små barn än stora sår på stora barn. Och att ett barn genom sina olyckor lär sig gravitationens allenarådande kraft, stålets skärpa och eldens hetta. Eller normal riskhantering lite enklare uttryckt.

Vad hjälmtvånget och den ständigt uppkopplade navelsträngen ger i form av trygghet tar den också bort i direkt inlärning. Med direkt inlärning avser jag då främst den fysiska men i förlängningen även den psykiska. En sund själ i en sund kropp är egentligen i ordningen fel uttryckt. En sund kropp ger en sund själ, är mer kongenialt med däggdjurets utveckling.

Att inte kunna slå med det runda slagträet ger ett kännligt men svårdefinierat avtryck i själen. Barns behov av risk är större än det egentliga behovet av trygghet. Barn kan konsten att portionera risk - om de får. Fråntar du dem möjligheten att portionera kommer kanske allt på en gång och då finns ingen tidigare lagrad kunskap som står i beredskap. Fallet bli för högt och såret för djupt.

Till min glädje höjs det nu röster om att vi behöver låta våra barn ta risker för att bli hela människor. Hjälmtvånget kanske har kulminerat och en ny rörelse tar form där uppvuxna barn tänder hjälmbål, klipper symboliska navelsträngar och dansar frigörelsens dans.

Träd är till för att klättras i.

6 kommentarer:

  1. Mkt väl iakttaget och troligen har du helt rätt! Då ska sägas, att jag har varit väldigt rädd om Henry men aldrig satt ett barnsäkert lås, eller kedja på något. Aldrig ens flyttat "upp" saker..men så hade jag ett osedvanligt snällt barn. Föräldrar är så bortom alla gränser pretentiösa nuförtiden att det inte sällan går ut över barnen. Dvs. man kan lätt reta upp sig på de arma barnen som inget gjort, de bara råkar ha föräldrar som förstör för dem....genom att vara så jävla "mys-bra och fina moderna människor av idag". Du vet vad jag menar!?
    Hamnade på ett 2-årskalas häromdagen..min brorsdotters..där var det på tok för många tvååringar med sina 30-åriga föräldrar som väntade barn nr 2...och vad jag retade mig..oj oj oj...svåra saker det här...hårfint...
    Sussi

    SvaraRadera
  2. Äntligen någon som ser verkligheten. Dumheten regerar.

    Hur slår det nationalekonomiskt att barnen övas i åderförkalkning istället för fysisk aktivitet?

    SvaraRadera
  3. De nationalekonomiska effekterna är uppslag för en annan skrivelse men positiva lär de inte vara.

    SvaraRadera
  4. Egentligen är inte ekonomin det viktigaste. Men mänskliga tragedier går det väl inte att få makten att bry sig om?

    Som reklamare har du nog hört talas om Neil Postman?
    Jag tror han berör grunden till inaktiviteten i detta tal.

    http://www.youtube.com/watch?v=uglSCuG31P4

    SvaraRadera
  5. Något för dagens föräldrar....

    Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss som var barn på 50 talet inte ha överlevt.
    Våra barnsängar var målade med blybaserad färg.
    Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
    Vi drack vatten från trädgårdslangen och inte ur flaskor.
    Vi år bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
    Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.
    Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att en liten stund senare upptäcka att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket monterade vi på bromsar.
    Vi gick ut tidigt på morgonen för att leka hela dagen, och kom hem först när solen gick ner.
    Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon.
    Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar. Inga TV-spel, inga mobiltelefoner, inga datorer, inget surround-sound. Inga chatrooms på internet, inte 300 tv-kanaler.
    Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
    Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor.
    Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna?
    Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
    Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar, åt jord och gräs, trots alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss resten av våra liv.
    Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
    Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvungna att gå om ett år.
    Vi fick äta jordnötter. Åkte bil utan bälte (med föräldrar som rökte i bilen) Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är helt förbjudna idag.
    Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösarna och investerare någonsin.
    De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer.
    Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.
    Och du är en av dem. Grattis!

    SvaraRadera
  6. Den där texten har jag läst flera gånger och jag tycker verkligen om andemeningen. Jag känner igen mig, verkligen. Jag känner också skillnaden mot dagens barnaskara och det gör mig verkligen sorgsen.

    SvaraRadera