Curlingskadad?

För mina föräldrars del innebar innehavet av barn i stort sett samma sak som det gjorde för deras föräldrar. Barn höll sig i stort sett för sig själva och lekte med varandra. Ibland ombads vi att hjälpa till med gräsklippning, panting av tomglas eller vedhantering. Men när vi inte gjorde det täljde vi barkbåtar, byggde lådbilar, rymde en stund eller satte eld på en myrstack.

Nu, skulle inte det här inlägget handla om min egen romantiserad bild av barndomen utan om curlingskador. Inte barnens, föräldrarnas.

För min mammas del inskränkte sig mötesaktiviteter kring mina göranden, till ett eller två stycken per år. Det var föräldramöten eller kvartssamtal i skolans regi. Nu var jag inte främmande för aktiviteter utanför skolan men de inbegrep bara mig. Inte föräldrarna.

Scouterna avdelning sjö bokade inte in möten stup i kvarten med lämplig förälder. Inte heller fotbollslagets tränare hade mycket till övers för möten. Varken skytteklubben eller pingisklubben förväntade sig ivrigt lyssnande föräldrar. Det var jag, kamraterna och ledaren. Punkt.

Visst fick de komma och titta men aldrig någonsinn ombads de sitta med i timslånga möten där pseudoengagerade föräldrar tävlar om att lägga ut texten om hur viktigt det är med ombyten, skyddskläder, uppförandekod, intimhygien, laganda och mellanmål.

Jag hatar möten längre än 15 minuter. De är sällan produktiva utan är mer en arena för upprepningar, cirkelresonemang och ryggdunkande. Och då pratar vi om möten i professionell miljö. Inte om ett gäng glada amatörpsykologer och beteendevetarwannabees som älskar att höra sin egen röst.

Har du fler än ett barn kan det ibland köra ihop sig så att du blir tvungen till flera mötesarier på en och samma vecka. För min del leder det till flera dagars intellektuell konvalescens.

Hade jag varit anställd hade jag sjukskrivit mig för curlingskada.

Länkat: DN