Regelmässigt förhinder

Det borde ha varit enkelt. Ett beslut, en åtgärd och ett resultat som åtnjutit respekt hos väljarna. Som korv med mos – enkelt. Men istället blev det komplicerat och tydligen omöjligt att genomföra.

Om det är så att det faktiskt föreligger ”systemiska” hinder för att genomföra en frysning av politikernas löner har vi ett felaktigt utformat system. Åtminstone felaktigt ur ett medborgarperspektiv. Ur en politikers perspektiv är det naturligtvis trevligt att slippa genomföra en så reell solidariskt handling som ”inte mer pengar i min plånbok” faktiskt innebär.

Jag fick inte så lite ont i ögat när jag såg att Sahlin dänger in 131.000 i månaden och att det dessutom var ”beslutat” i partiledningen att hon som oppositionsledare skulle åtnjuta samma inkomst som sittande statsminister. Lycka till 2010 med anknytningen till väljarkåren.

Om man som politiker inte inser den kommunikativa kraften av en solidarisk lönebegränsning saknar man kontakt och inlevelse. Ett strategiskt misstag i en eventuell kamp mot politikerförakt. Inte för att jag tror att någon sådan bedrivs aktivt men som tanke är det intressant då det på sätt och vis antyder att de egentligen ger blanka fan i vad folk tycker.

Vi genomlider just nu en allvarlig ekonomisk kris. En kris som kommer skala av en betydande del arbetare från marknaden, som kanske inte hittar tillbaka till en jämförbar tillvaro i framtiden. Det är på riktigt, surt och genomtråkigt men det finns en ljuspunkt – krisen stresstestar inte bara det ekonomiska systemet utan också det politiska.

Jag vill påstå att krisen inte bara visar att vi haft en finansmarknad för cowboys utan att vi också styrts av en politik med för få inslag av pragmatism. De politiska beslutens verkan är vad som är betydelsefullt inte hur de låter.

Att bedriva politik med låg verkningsgrad fungerar utmärkt i en uppåtgående marknad men när trenden vänder kommer den precis som de finansiella trolleriprodukterna att haverera.

Skillnad som gör skillnad.

Det går utan större ansträngning att konsumera ljud, bild och text tjugofyrasju, så för att inte drabbas av överbelastning, floskeltrauma och mediatinnitus måste man således vara selektiv. Annars förlorar man sin kompass och riktning.

Jag läser en ”tung” intervju med Sahlin i SVD. Läser är för övrigt en överdrift – skummar är mer korrekt. Jag behöver inte läsa då Monas ton, anslag och rytm liksom är känd – retoriska crescendo och refränger känns igen innan de spelats. Hon är direkt ospännande, släpande och mer intellektuellt slängig än vad jag tror krävs för att inrymmas i begreppet folklig.

Självkritiken begränsas till att hon tror sig kunnat uppfattats som gnällig – I rest my case.

Nåväl, som rubrik och ingress antyder skulle det här handla om att vara selektiv och hur man går tillväga för att lyckas med det utan att missa pudelns kärna. Det finns några enkla regler för hur man snabbt och enkelt kan dissikera information. Ni får gärna komplettera med egna då jag inte tror mig sitta på hela verktygslådan.

- Var alltid kritisk. Med alltid menar jag verkligen alltid och inte bara då du anser dig ha tid. I långa loppet är vinsten oändlig.
- Försök förstå vem som vinner kontra förlorar på informationen.
- Vem eller vilka levererar informationen – vem är budbäraren?
- I vilket sammanhang levererades informationen? Sammanhang är i detta fall ett begrepp som spänner över såväl tid som rum men kanske framför allt över andra informationskluster.

Men för att över huvud taget göra denna manöver måste man först och främst avgöra om det är information som presenteras eller om det bara är mediatinnitus. Därför är det nödvändigt att definiera information.

Information är en skillnad som gör en skillnad.

Så enkelt, vacker och användbart. Det är mitt mediala lackmus som funkar i alla väder, min floskeldetektor utan driftstörning som skiljer ljud från oljud.

När Sahlin i det här fallet säger att hon ”tittar framåt” och att hon ”försvarar varje steg” utan att sitta med ånger så är det inte information då det inte gör någon skillnad. Hon skiljer sig nämligen inte från någon annan ledare. Varken inom korpfotboll, näringsliv eller politik. Det ligger i en ledares arbetsbeskrivning och förväntade egenskap att titta framåt, att ta ställning och självklart också ansvar.

Så, utifrån definitionen av information kan vi konstatera att uttalandet är lika innehållslöst som ett väderkonstaterande och att det heller inte är information utan egentligen bara en utandning med vokabulärt innehåll.

Andas in, andas ut, andas in.

Vårbruk!

Är lite upptagen just nu med jordbrukandet. Därav bristen på inlägg. Slog av traktorn 23:30 igår och startade upp den 05:30 i morse. Återkommer snart med nya funderingar. Tror det blir något kring genusforskning som konjunkturmätare.

Ovetenskap, likriktning och trygghet.

Det finns givna spelregler och tyngdlagar för i stort sett alla händelser på planeten jorden. Vissa går att fastställa genom precisa instrument som på ett nanoögonblick berättar om det är rätt eller fel, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det mäts och forskas så till den milda grad att vi snart tror oss ha kontroll på allt förutom de ¾ av världshaven som fortfarande står på tur att genomsökas.

Att mäta ger insikt och skänker ett ögonblick av kunskap och kontroll. Det amorfa (formlösa) kan för en stund fastställas, dokumenteras och avfärdas eller framhävas. Att mäta ger ett absolut sken av att saker och ting är under kontroll.

Sedan i stort sett varenda publikation idag innehåller en ekonomidel är det hart när omöjligt att inte bli varse ekonomisk statistik. Vi blir serverade ögonblicksbilder av arbetslöshet, produktivitet, skuldsättning, räntor och valutor med en nästan naturvetenskaplig precision. Det är decimaler, grafer och procentenheter i trevliga färger och snygg inramning.

Sammantaget ger all denna information en bild av ett fungerande system. Ett system som försäkrar mot det oväntade – den svarta svanen. Det är också så att informationen genom sitt omfång framstått som absolut säker – ekonomi har transformerats från medvetenskap till något snarlikt vetenskap.

I och med denna transformation har vi också letts tro att vi kunnat förutse förlopp och framtida skeenden. För det kan man nämligen inom naturvetenskap – klyv en atom och du får energi. Klyv en ekonomi och du får oreda.

Vart vill jag komma med detta resonemang? Så här en bit in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet är det uppenbart att fler än jag kliar sig i huvudet, att fler vilseletts in i tron att den moderna ekonomiska modellen är genomrobust, osänkbar och krockkuddeförsedd. Globalisering och enorma system har helt okritiskt i egenskap av sin storhet beaktats som säkra – Titanic 2.0.

Tvärtom är det storskaligheten och omfånget som medfört osäkerheten och det påföljande extrema händelseförloppet. När vi precis lärt oss vad globaliseringen innebär får vi också reda på dess avigsidor – allt händer alla på en och samma gång. Tillgång och efterfråga är inte en angelägenhet på nationell eller kommunal nivå utan en global fråga.

Globalisering och viljan att bygga stora enheter har medfört likriktning. Det ligger i sakens natur och kallas på ekonomispråk för skalfördelar. Skalfördelar är en managementfavorit för att det är lätt att härleda ekonomiska effekter. Skalfördelar är bra till en viss gräns men likriktningen innebär också en stor sårbarhet inför förändring.

För att komma tillrätta med denna kris skulle vi behöva återgå till den lilla modellen. Det hanterbara, lokala och diversifierade. Vi måste förlita oss mer på kritiskt tänkande, reflektion och egenhet istället för ekonomiska doktriner och modeller från ovan. Vi måste se den reella marknaden själva och inte få den serverad via media.

Det är naturligtvis en utopi. Storhet har nämligen andra medförda egenskaper – dels har den via sin likriktande verkan fjättrat såväl arbetar som politiker vid sina smedjor och dels kan den fortsätta framstå som fungerande trots att den är svårt skadeskjuten. Via statistisk semantik övertygar den oss om att allt står väl till – EKG:n visar på hjärtrytm.

Att respiratorn går på högvarv bryr vi oss inte om.

Länkat: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Konjunkturen toppar ur när…

# Konsultkompisen säger upp sig för att starta eget.

# Grannens andrabil bestyckas med 19-tummare.

# Alla inbegripna i serviceyrken tror att det bara är en hållplats på väg till ett jobb inom media.

# Varannan konversation innehåller fraser som ”Ah, en sån tänkte jag skaffa” eller ”Nä, vi bytte ut hela skiten mot nytt vet du”.

# Folk intresserar sig för VM i kaffekokning och det finns avancerade utbildningar i hur man kokar, mjölkbestyckar, ångar och serverar.

# Det öppnar butiker där ekvationen varor per kvadratmeter säljyta rör sig mot noll samtidigt som varans pris går mot oändligheten.

# Det är 20 års väntetid på att få båtplats i Luleå.

# Det går åter att livnära sig som företagsdoktor.

# Folk betalar likvärdiga priser för bottenvåning som 1 trappa upp.

# Lantmännen ritar om sin logotyp en smula till det facila priset av drygt 200 miljoner.

# Man betalar villigt 700 kronor för plasttofflor i gräsliga färger.

# Man ser folk som bygger pool norr om Gävle.

# Hantverkaren debiterar som en IT-konsult och har fullt upp.

Nu var det en stund sedan konjunkturen toppade ur så det kan vara svårt att komma ihåg hur det var men fyll gärna på med egna iakttagelser.

Bananrepublik?

Det är väl som så att man med åldern kan bli konservativ i överkant, att man har åsikter om neon, materialval och musik som egentligen inte är så viktiga utan som med lätthet sorteras under gnäll.

Men inom vissa områden är det faktiskt så att nymodigheter och avsteg från det historiskt korrekta gör sig särskilt dåligt. Postväsendet är ett utmärkt exempel på en sådan verksamhet som egentligen bara behöver följa några enkla förväntade åtaganden för att göra folk nöjda.

Posten har haft en lång fin tradition av att publicera frimärken med såväl vackra som historiskt relevanta motiv. Man har också länge hållit fast vid att frimärken skall graveras och inte tryckas med vanlig offset teknik.

Gravyr ger ett beständigt intryck och signalerar värdehandling. Offset kan på sin höjd vara en värdekupong för falukorv. Men, men, jag har i alla fall haft visst överseende med de tryckta frimärkena med förklistrad baksida för det har alltid funnits graverade att köpa istället.

Men, så idag kom dagen då jag blev utan gravyr och istället blev tilldelad något som jag inte i min vildaste fantasi trodde Posten skulle befatta sig med. Än mindre ge ut.

Vad ända in i helsefyr är detta? Finns det över huvud taget någon Svensk anknytning till denna vedervärdiga skapelse annat än barnprogrammet Bananer i pyjamas? Eller är det så att vi som storkonsumenter av bananer nu är så förtrogna med denna frukt att vi helt enkelt petar bort konungen och upphöjer bananen till ny landsrepresentant och företrädare? Eller är det någon form av sublim psykologiskt operation i syfte att förbereda Sverige inför möjligheten att bli bananrepublik.

Nej, mest troligt är det bara någon på postens avdelning för frimärksutveckling som velat liva upp stämningen lite. Som tänkte att gula frukter är skoj och att konungar, djur, landskap och uppfinningar är tråkigt och gammalt, har vi haft alldeles för länge, typ. Lite omväxling förnöjer som det heter.

Gör om. Gör rätt.

Moderna paradoxer.

Motsägelser är spännande till sin natur och ger upphov till eftertanke. Man kan doktorera med en speciell paradox som utgångspunkt och man kan kasta bort sitt liv på en annan. Vissa är i praktiken inte möjliga att lösa men det görs i alla fall ständiga försök. Nu hade jag inte tänkt försvinna in i omöjliga historiska och filosofiska paradoxer utan försöka belysa några mer handfasta, jordnära och alldagliga paradoxer.

Sportmodeparadoxen
För ungdomar finns det få kläder som inte på något vis är lite ”active”. De andas, tål väta och sträcker ut på lämpliga ställen för att göra så lite som möjligt för att förhindra framfart i sjumilaspåret. Det kläs på i lager efter lager för att eventuell transpiration inte skall stöka till själva sportupplevelsen eller utevistelsen. Det är glada färger som signalerar allt annat än svårmod och jämmer inför att bestiga världens högsta berg.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det överlag är ett snyggt och välskräddat klädval men jag kan inte undgå att förvånas över den utbredda inaktivitet som verkar ha kommit med detta mode. Nästan som ett brev på posten.

Det larmas till höger och vänster om vår inaktivitet och vad den kommer att betyda för framtida sjukvårdsbehov. Det lär också vara svårt att hitta lämpliga rekryter till jägarförbanden då urvalet med nödvändiga fysiska i kombination med psykiska egenskaper är för litet. Och att ha diabetes är inte mer uppseendeväckande än pälsallergi.

Vi som slet i vårt anletes svett med äckligt breda skidor av trä, instängda i kläder av ylle, vadmal och bomull har troligtvis tillryggalagt oändligt många fler mil i skog och mark än denna lilla klick av goretex, grafit och stötdämpande gel.

Jag har svårt att helt förklara detta fenomen av inaktivitet men jag vågar tillskriva en inte allt för liten del till just själva kläderna. Om aktiviteten är en upplevelse med givna delmoment med inbördes viktning är klädmomentet av större vikt nu än det var förr.

Man behöver inte göra rätt, bara man ser bra ut under tiden.

Köksparadoxen
If I had a dollar för varje gång jag sett, läst eller hört om nya drömkök hade jag haft en anställd kock vid det här laget. Det mediala utrymmet för kök och mat är nästan obegränsat. Med suggestiv bild- och ljusteknik kan vi följa cannapéer, viltraguer och soppor med skum när helst vi så önskar. Och när man trodde att det ultimata köket var uppfunnet kom ett nytt med mer rostfritt, stensatt och elektroniskt.

Missförstå mig inte nu heller. Jag älskar kök. För att inte tala om mat och matlagning. Som jägare och innehavare av ett eget viltskafferi i form av mark är matlagning très important. Men precis som med sportmodet har kök- och mathaussen generellt sett inte ökat aktiviteten i köksregionen.

Detta är ett fenomen som berörts i media lite så där by the way, men som det verkar köper vi mer färdiglagad mat nu än vi gjorde förr. Och jag kan genom egen erfarenhet säga att mina matupplevelser på bortaplan sällan stått i paritet med inredningen. I vissa fall absolut men överlag sällan.

Matlagning kräver förutom schyssta råvaror (senaste modet) även lite mer flyktiga ingredienser såsom tålamod, känsla, uppfinningsförmåga och kärlek. Ingen av dessa kan köpas i paket och den sista kan absolut inte köpas för pengar. Att se en viltpaté tillagas inom en viss programtid ger inte upphov till känsla och skapar heller inget tålamod. Möjligtvis hunger.

Köksparadoxen angränsar till sportmodeparadoxen. Kanske ligger även förklaringen nära till hands. Att matlagning och köksupplevelser är delmoment i ett större begrepp så som äta. Och att vi genom tillväxten av vissa delmoment låter andra stå åt sidan.

Kanske är det också så att fenomenet är en funktion av marknadens hastighet och reproduktionsvilja kontra det mänskliga psykets förmåga och uthållighet. Dessa håller inte alltid jämn takt. Eller, vi är fortfarande en polarkaka hur jävla mycket surdeg vi än vill vara.

Det behöver inte smaka bra, bara det är rostfritt.

More is more.

Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.

Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.

Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?

En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.

Ursäkta mig.

Tror bestämt jag befinner mig vid någon form av "bloggiskt" vägskäl - volym eller kvalitet.

Jag har under min korta bloggkarriär skrivit såväl kort som långt, grunt som djupt och allt har bjudit mig önskat intellektuellt motstånd, men nu som sagt, känns det lite som att jag borde välja hur jag fortsättningsvis skall ge er läsare bästa möjliga upplevelse.

Med hand på hjärtat erkänner jag villigt att jag inte kan prestera "iakttagelser" av nämnvärd kvalitet varje dag. Nyhetskommentarer är däremot enkelt men känns också lite som en dussinvara i bloggkvarteret, besökarjakt i det snävare perspektivet kontra långsiktigt trogna läsare.

Kommentera och avgör bloggens framtida riktning i äkta direktdemokratisk ordning.

Hjälmtvång och riskhantering

Som förälder med en relativt klar bild av hur min egen barndom såg ut och även i stora drag vad den innehöll, har jag såväl förfärats som förundrats över dagens uppsättning barnaskaror. Förfärats över hur de hanteras och förundrats över hur de själva agerar.

Den allenarådande och normativa bilden av föräldraskap är att vi skall vara ”beskyddare” och ”reseledare”. Att komma på något så vildsint som att ”upptäckare” och ”medresenär” kanske är ett bättre alternativ bemöts med kompakt ogillande tystnad.

Inget mer fika vid den föräldraträffen.

Vid ett tillfälle iakttog jag en sjundeklass som spelade brännboll. Mitt minne av brännboll var att det var en såväl rolig som prestigefylld sport som engagerad fysik och praktisk matematik på ett finurligt sätt. Jag såg fram emot att få se några ordentliga slag, frivarv, lyror och hejarop. Ganska snart stod det klart att merparten av barnen knappt kunde springa. De saknade helt tekniken, orken och lusten. Att slå visade sig näst intill omöjligt och av de 12 pojkar som deltog var det endast en (1) som inte använde sig av ”dasslocket”. Att använda nämnda slagträ var under min barndom behäftat med stor skam. Så stor, att om man nu inte kunde tekniken svarvade man helt sonika ett eget slagträ med vilket man övade in färdigheten på hemmaplan. Nåväl, inga av brännbollens moment genomfördes med någon form av elegans eller talang under denna gymnastiktimme.

Jag gick därifrån min sagt bedrövad. Vem hade berövat barnen viljan att kasta boll, springa fort och skjuta hårt?

Detta mysterium gav i alla fall upphov till fortsatta iakttagelser och funderingar kring barns varande och uppförande. Detta parallellt med att media överöste mig med larmrapporter om barn som råkat ut för en det ena en det andra. Klätterställningar, sandlådor och leksaker var alla potentiella dödsfaror om man inte såg upp.

Och föräldrarna såg upp och gav sina barn hjälmen.

Ett tag kändes det som att den förälder som lyckades ha sitt barn iförd hjälm flest timmar på dygnet var den ohotade toppföräldern i kvarteret. Hjälmen blev en förlängning av navelsträngen in i det oändliga men bort från det okända. Barnet kom närmare föräldern men längre bort från sig själv och sin egen utveckling.

När hjälmtvånget varit verksamt i en halvlek började det i alla fall så smått dyka upp larmrapporter om att barn mådde dåligt. Så dåligt i vissa fall att de kunde tänka sig att avsluta sina liv här på jorden. Ve och fasa ropar föräldrakollektivet samtidigt som de kollar att hjälmspännet sitter ordentligt.

Spännet sitter naturligtvis ordentligt. Tro inget annat. Och spisskyddet är monterat, trösklarna borttagna, lådorna säkrade, diskmedlet undanstoppat och tomten är inhägnad.

När mina barn slår sig, skär sig eller bränner sig inom rimliga gränser brukar jag utropa – ”Bra! Nu vet du hur det känns!”. Nu sätter väl Lattékollektivet kaffet i halsen och ropar på hjälmtvång men jag framhärdar att det är bättre med små sår på små barn än stora sår på stora barn. Och att ett barn genom sina olyckor lär sig gravitationens allenarådande kraft, stålets skärpa och eldens hetta. Eller normal riskhantering lite enklare uttryckt.

Vad hjälmtvånget och den ständigt uppkopplade navelsträngen ger i form av trygghet tar den också bort i direkt inlärning. Med direkt inlärning avser jag då främst den fysiska men i förlängningen även den psykiska. En sund själ i en sund kropp är egentligen i ordningen fel uttryckt. En sund kropp ger en sund själ, är mer kongenialt med däggdjurets utveckling.

Att inte kunna slå med det runda slagträet ger ett kännligt men svårdefinierat avtryck i själen. Barns behov av risk är större än det egentliga behovet av trygghet. Barn kan konsten att portionera risk - om de får. Fråntar du dem möjligheten att portionera kommer kanske allt på en gång och då finns ingen tidigare lagrad kunskap som står i beredskap. Fallet bli för högt och såret för djupt.

Till min glädje höjs det nu röster om att vi behöver låta våra barn ta risker för att bli hela människor. Hjälmtvånget kanske har kulminerat och en ny rörelse tar form där uppvuxna barn tänder hjälmbål, klipper symboliska navelsträngar och dansar frigörelsens dans.

Träd är till för att klättras i.

Avgiftsfinansiering och inflationen

Som lantbrukare och verksam inom ett antal bolag är det är inte sällan jag kommer i kontakt med avgiftsfinansierade myndigheter, verk och kommunala förvaltningar. Allt som oftast blir jag irriterad över nivån på avgiften i förhållande till den faktiska arbetsinsats aktuell instans utför.

Exempelvis betalar jag en miljöavgift till en kommun där jag har en liten tillverkningsindustri. Avgiften betalas varje år oavsett om kommunen gör inspektion eller inte. Nu var det 7 år sedan kommunen var där och tittade på min invallning av ett utrymme där jag förvarar olja – vegetabilisk olja. Ett annat ord för vegetabilisk olja är matolja. Den gången de faktiskt var där tog det inte mer än 30 minuter att genomför själva inspektionen. Den andra halvtimmen bjöd jag på kaffe.

Denna lilla kommunala utflykt kostade för min del 3 300 Kr. Det är belopp som till och med får en gammal reklamare som jag att rodna. Omräknat till kostnad per timme hade jag kunna hyra in en überkonsult en halv dag och kanske fått ut något användbart mer än sällskap till fikat.

Om det nu vore så att de kom och hälsade på varje år för att inspektera invallningen och dricka kaffe skulle jag kanske acceptera avgiften men som det är nu har kommunen i princip hittat en trevlig liten årlig intäkt som varken kräver någon egentlig arbetsinsats och som gäller enligt lag. På 7 år har de rakat in drygt 20 000 Kr på 30 minuters arbete.

Ett annat exempel var när jag köpte mitt lantbruk. Då krävde kommunen att få komma dit och inspektera djurstallarna. Detta trots att de inspekterats och godkänts 2 år tidigare när de byggdes av den förra ägaren. Den utflykten kostade mig nästan 4 000 Kr. Kaffet hoppade jag över den här gången.

En avgiftsfinansierad statlig eller kommunal verksamhet skall alltså finansieras genom avgifter. Stiger kostnaderna höjer man helt sonika avgifterna. En rimlig förväntat höjning för ett statligt verk borde inte få överstiga samma stats kommunicerade årliga inflation.

Jag bad att få uppgifter från Bolagsverket om hur avgiften för att starta aktiebolag hade förändrat sig på 10 år. Efter ett par dagar fick jag så de önskade siffrorna:

1999 – 1 100 Kr
2001 – 1 700 Kr
2004 – 2 000 Kr
2009 – 2 200 Kr

På tio år (avgiften för 2009 infaller enligt meddelandet 091001) har avgiften ökat 100%. Det motsvarar en årlig tillväxt om 7,2% (x=2^(1/10)=1,07177). Aldrig någonsin har jag hört att vi haft så hög inflation. Det är 5% mer än Riksbankens inflationsmål men mer i paritet med den uppfattade inflationen – den riktiga.

En liknande jämförelse över alla avgiftsfinansierade myndigheter och verk ger förmodligen en jämförbar utveckling. Jag har inte riktigt tiden att genomföra det arbete för snart skall Kemikalieinspektionen ha sin årliga avgift om drygt 22 000 Kr för att jag gör samma vegetabiliska olja som jag gjorde förra året. Och året dessförinnan.

Någon som känner för att ta bollen?

Poltiskt simulator.

Det är ofrånkomligt att de som leder är av en annan natur än de som följer. Väldigt få kan på fullt allvar säga att de minsann kan göra ett lika bra ledarjobb som de som faktiskt gör det. Jag tror inte heller att det ligger i vår natur att inte acceptera att ett ledarskap faktiskt måste finnas. Såväl kollektivet som individen är i behov av en generell riktning, en allmän uppfattning och idé att använda som grund i sin egen värld.

Skillnader vi faktiskt kan acceptera är begränsade och svårbemästrade. Vi har stor acceptans för skillnader inom kunskap och erfarenhet men mindre så inför skillnader i släktskap och uppväxt. Likaså har vi full förståelse för rent fysiska olikheter som begränsar eller stärker en individ eller grupp. Vi kan också förstå att det finns skillnader i syn lite beroende på perspektiv men här börjar vi röra oss i gränslandet till det som inte så lätt accepteras.

Hur ser det då ut ur ett politiskt perspektiv? Politiker, tillsatta genom demokratiska processer som åtminstone rent begreppsmässigt stödjer uppfattningen om att vi behöver ett ledarskikt, fattar beslut som påverkar samhället. Politikern är sällan själv sakkunnig inom de områden han är satt att bestämma över utan har andra som bistår med just den kunskapen – hövdingen går till medicinmannen. Det kan accepteras i vissa enstaka fall men om det sker per automatik och alltid är det direkt menligt för ledargestalten och i förlängningen för vårt förtroende.

Lite mindre komplicerat kan det väl uttryckas som så att det är svårt att ha förtroende för en näringsminister som aldrig drivit ett eget företag, en försvarsminister som inte gjort allmän värnplikt eller en miljöminister som uttalar sig i rovdjursfrågor från centrala Stockholm.

Om dessa skillnader blir för stora eller för allmänheten påtagliga blir resultatet entydigt ett utbrett förakt för politiker och den styrning de utövar. Problemet är inte att vi har för många politiker, myndigheter och förordningar utan att de har så dålig förankring i verkligheten. Nu är verkligheten som begrepp lite utslitet men om piloten endast flugit simulator borde han inte få lämna marken med så mycket som en enda passagerare.

En näringsminister som inte i stött på en momsdeklaration, anställningsregler, exportrapporter till SCB, kreditförluster och sviktande orderingång borde över huvud taget inte få uttala sig i frågor som rör näring. Inte heller en miljöminister utan vare sig tamboskap eller frijagande jakthund kan, oavsett vilja sätta sig in i hur ett rovdjursangrepp berör och förstör för den som blir drabbad. Och hur man som försvarsminister kan komma undan med…

Egentligen är det helt absurt. Att vi accepterar samhällskirurger utan kunskaper om dess anatomi. Hur enda in i Älmhult kan en hel yrkeskår kollektivt bortse från bakgrund och kompetens vid själva anställningsprocessen – det övergår mitt osimulerad förstånd.

Länkat: DN, SVD

Arbetslöshet i kronor och ören

Vi har enligt SCB 4 460 000 sysselsatta personer i Sverige och 387 000 arbetslösa vilket motsvarar en relativ arbetslöshet om 8%. Slår man det här på miniräknaren kommer man fram till en något lägre faktiskt siffra men jag använder SCB:s procentsats i alla fall.

12% arbetslöshet skulle rent matematiskt motsvara drygt 535 000 personer. Den relativa delen som SCB pratar om vet jag inte vad den innebär men det är i princip avrundningsfel och gör föga skillnad för mitt inlägg.

Snittlönen alla sektorer är 25 800 Kr enligt SCB. Det innebär en intäkt för kommunen varje månad om drygt 7 740 Kr i form av kommunalskatt (höftar med 30%). Det innebär också en inkomst till staten om 8 256 Kr i form av arbetsgivaravgift. En arbetslös betyder således en minskad skatteintäkt för samhället om ganska precis 16 000 Kr / månad och 192 000 Kr / år. Nu vet jag att det från arbetsgivaravgiften skall sättas av pengar till framtida pension som på så vis inte kan eller skall räknas som en inkomst för staten men de har varit där och lånat förr så det är högst troligt att det händer igen.

Nuvarande inkomstbortfall för stat och kommun är således 387 000 * 192 000 = 74 304 000 000 (Sjuttiofyra miljarder trehundrafyra miljoner ) kronor.

Det teoretiska inkomstbortfallet vid 12% arbetslöshet hamnar i häradet 102 720 000 000 (Hundratvå miljarder sjuhundratjugo miljoner ) kronor. 103 miljarder i direkta skatteintäkter som faller bort. Vad det sedan innebär i minskande punktskatter och mervärdesskatt är svårt att sia om men skillnad blir det.

Dessa teoretiska 103 miljarder kan ställas mot de totala skatteintäkterna 2008 som var 1489 miljarder. Dessa utgjordes till 60% av direkta och indirekta skatter på arbete.

Mer om var skatterna kommer ifrån på Ekonomifakta.

Det krävs ingen större fantasi för att förstå att statsfinanserna går en mörk framtid till mötes och att försiktighet är en dygd. De överskott staten hade under de goda åren lär inte räcka länge givet att de inte redan faktiskt är förbrukade. Att med så stort ekonomiskt ansvar glädjas åt ett överskott om 3% känns inte direkt riskavert.

Lätt överdrivet kan man nästan säga att den Svenska och till stor del även den Europeiska modellen är som en gigantisk LBO (Leveraged Buy Out) av nutida och framtida skatteintäkter. Den typen av affärer klarar knappt normala konjunktursvängningar och än mindre onormala. LBO:n kom till vägs ände denna gång och så kanske även den Svenska modellen.

Spik i foten?

Byggnads visar sig på styva linan samtidigt som Borg ärligt och insiktsfullt pratar om en eventuell massarbetslöshet. Antingen har Byggnads en strejkkassa som är betungande eller så har de tillgång till helt andra mätmetoder och kristallkulor än de namntunga prognosmakarna. Mer troligt är att ledarskiktet i Byggnads är tillsatts enligt The Wanja Principle – låg kompetens ger hög position.

Borg är enligt mig en smula unik för att vara politiker. Han är nog den på den Svenska arenan som kommer närmast sanningen om hur svår den här konjunkturförsämringen egentligen är. Att det kanske inte alls handlar om ett V och inte heller om ett U utan om ett X som där får representera en slutpunkt i den moderna västliga ekonomin.

Man skall enligt de visa välja sina strider. Såväl tidpunkt som motståndare och orsak torde ingå i valet. Byggnads ligger inte rätt på någon av punkterna. Allra minst i valet av tidpunkt.

Det är inte gryning. Det är midnatt.

Kostnadsläget stupid, kostnadsläget.

Under en promenad våren 2008 snubblade jag på en grävmaskinist med en imponerande grävmaskin. Efter att ha tittat på grävandet en stund kommer maskinisten ut och jag får tillfälle att prata lite med honom. För jag precis som många andra med tomt har alltid något som skall eller borde grävas. Efter att ha redogjort för vad som behövde göras på min tomt lovade han att återkomma när det ”lugnat ner sig lite”.

Sommaren gick, hösten gick, vintern kom och ingen grävare i sikte. Jag hade nästan glömt bort grävbehovet då han en dag knackade på dörren och med händerna i fickorna frågade om jag ville ha jobbet utfört.

Nu, var det lågkonjunktur, tänkte jag. Sist vi hade hantverkare vid dörren med mössan i hand är svårt att minnas. Jag hasplade ur mig något på gränsen till otrevligt om att tillgången på jobb hade nu alltså blivit så dålig att man till och med gjorde hembesök. Maskinisten skruvade lite på sig och gav mig motvilligt rätt.

Nåväl, vi gick åstad och tittade på stenhögen som skulle bort från tomten samtidigt som jag började prata om kostnader. Första maskinistfrågan var om huruvida jag ville ha kvitto? Mitt svar var då naturligtvis hur stor skillnaden var mellan blanche et noir. Jo, det är väl momsen då tyckte grävskopisten.

Jordfösaren trodde tydligen att han träffat på ytterligare en ekonomisk, matematisk idiot. Min tomt är inte bara min tomt utan även en del i en momspliktig rörelse – jordbruket. Försålt spannmål betyder moms ut som bäst utnyttjas genom moms in. Och som rörelseidkare är jag mer än väl medveten om övriga skatter som belastar bruttot – arbetsgivaravgift och löneskatt.

Att som privatperson gå på ”utan moms” bluffen är dumt. Vill snickaren normalt ha 350 kr plus moms i timmen och erbjuder dig detta utan moms som ett bra pris skall du naturligtvis replikera med följande:

Eftersom du vill ha ett RNF-bidrag (Rakt Ner i Fickan) föreslår jag att vi från dessa 350 kronor även drar arbetsgivaravgiften, ca 32% och då hamnar vi på ungefär 265 kronor. Från dessa skall vi även dra löneskatten, även den i 30% häradet vilket gör att vi hamnar på i runda slängar 200 kronor.

Trillar polletten ner hos hantverkaren har du sparat 150 kronor på givet bud.

Att som näringsidkare gå med på momsbluffen är mer än lovligt korkat. Först skall du skatta ut pengar ur rörelsen och sedan använda dem i rörelsen med argument om att slippa momsen. Det kommer aldrig att hända och hände inte heller denna gång.

Nu, var det i och för sig inte skillnaden mellan svarta och vita detta inlägg skulle handla om utan mer min förväntan om en prisjustering på utförda tjänster. För jag är väl medveten om hur överetablerad entreprenadsvängen är för tillfället, att de dras med svåra lönsamhetsproblem, att konkurserna ökar lavinartat och att antalet ”nästan nya” maskiner på andrahandsmarknaden är minst sagt digert.

När väl jobbet var utfört kom så fakturan. Med moms på toppen av ett ganska saftigt pris. Ungefär 30% mer än vad jag trodde vi skulle landa på. Minst sagt förvånad över den uteblivna prisjusteringen betalade jag i alla fall fakturan och tänkte att jag vid första bästa tillfälle skulle föra saken på tal med grävskopans förare tillika ägare.

Möjligheten bjöds i alla fall en kort tid efter utfört arbete. Jag påpekade att jag tyckte priset varit på gränsen till oskäligt och att jag hade förväntat mig en inte så liten konjunkturpremie för att han faktiskt fått göra jobbet i uppenbar brist på annat. Det var alltså inte så att han på den arbetade tiden hade en alternativintäkt, andra pengar maskinen kunde tjäna.

Jag frågad helt sonika när han tänkte sänka priserna för att möta de sämre tiderna och på så vis få mer tid på maskinen. Han svarade då att det helt berodde på kostnadsläget eller som han uttryckte sig ”jo de beror ju på vicka kostnader man har”.

Jag misstänker att en försvarlig del av hans kostnader är räntor och amorteringar på maskinparken. Även den lilla företagaren har glömt begreppet balansräkning och fokuserat på månadskostnader. Kostnader som lätt absorberas i en stigande marknad men som utan marginaler fort blir betungande när arbetstillfällena tryter. Har han gjort en budget utifrån 40, 50 eller 80% beläggning? Ligger man i det övre skiktet är man helt rökt nu när grunder till nyckelfärdiga småhus inte är lågt hängande frukt. Och när marknaden för hemmapooler även den avstannat då ”Ah, 200 tusen till kan vi låna!” inte känns lika attraktivt, är utsikterna för grävjobb inte lika lysande som för bara ett år sedan.

Jag sade i alla fall till grävaren att det fanns mer att göra på gården men inte till det priset utan möjligtvis hälften.

Jag tror han knackar på i höst.

Priced to move

Jag är något av en ”blockoholist”. Vore det inte för viss självkontroll hade jag nog surfat bort såväl fru som barn vid det här laget. Blocket är min lilla annonskamin i datorn där jag kan hoppa mellan sprakande annonser och gå husesyn långt in i det mänskliga psyket.

Man kan lätt få en känsla av att försäljning av egendom till viss del är behäftat med skam. Som att det redigaste vore att behålla allt man någonsin köpt på sig till dess det var dags att gå hädan och sedan låta barnen sköta jobbet. Det gäller naturligtvis inte alla varor men vissa är särskilt jobbiga att skiljas ifrån – bilar, båtar och väldigt dyra leksaker för vuxna.

Det är i dessa kategorier du finner flest argument om varför varan är till salu. Säljes på grund av:

- köp av större
- tjänstebil
- nya projekt
- sjukdom
- skilsmässa

Sanningshalten är naturligtvis svårbedömd i samtliga men ur ett rent försäljningstekniskt perspektiv kvittar det för en sann blockoholist. Mat- eller klädbutiken argumenterar sällan varför de har varor till salu och de säljer ändå. Inte heller båt- och bilfirmor förväntas argumentera varför de säljer.

Här har annonsören mycket att lära. Kort kan man väl säga att varan varken blir bättre eller sämre för att den döljs bakom valfritt argument. Varan är vad den är oavsett om innehavaren brutit benet, tappat intresset eller skaffat en ny större, bättre. Argumentannonserna har också en tendens att ligga länge vilket leder i bevis att det till och med kan vara kontraproduktivt. Trots detta fortsätts det argumentera.

Ett som många tror, pangargument, är vad varan kostat som ny. Här används inte allt för sällan fler än tre utropstecken och versaler – HAR KOSTAT 650.000!!! NU ENDAST 410.000!!! Man kan väl säga som så att den där Baylinern med dubbla V8:or liksom gått ur tiden och att det inte spelar någon roll hur många utropstecken som används – den kommer inte att säljas till det priset.

Priset är nämligen pudelns kärna. En riktig blockoholist vet detta. Amatören famlar i tydlig okunskap. Här kommer också skammen in för det är nu korten läggs på bordet, sluträkningen för ett par års sommarnöje under dundrande högkonjunktur. Det är deflation i sin allra råaste radhusform. Stadsjeepen drog förvisso inte så mycket bensin men kostade 50 kronor i värdeminskning per mil när den väl lämnade garageuppfarten för nya äventyr. Mycket blekare och krankare än så kan inte eftertanken bli.

För att sälja en vara måste den ha rätt pris. Särskilt i en lågkonjunktur med reellt sjunkande antal arbetstillfällen. Rätt pris nu är inte samma sak som rätt pris för 6 månader sedan och rätt pris är inte heller baserat på hur stor restskulden är – rätt pris är det som får varan såld.

Det kollektiva medvetandet har gått från ”must have” till ”need to have”, från hanterbar månadskostnad till begrepp om faktisk nettoskuld. Tyskbilen utanför huset som tydligt signalerade att du hade råd har blivit ett balansräkningsmonument på skuldsidan. På en gata nära dig skiftar andrahandsmarknaden från ”greed” till ”fear” och i orderdjupet syns inga köpare.

Det är inte läge för POK. Möjligtvis BVSA men Priced to move är helt rätt.

En hund begraven

Jag är normalt inte lagd åt det konspiratoriska hållet men turerna kring Elmehagen, Wedin och den nu presenterade önskan om återbetalning känns efterhandskonstruerade och luktar full panik. Wanja inser att skåpet är blått och att priset för denna förtroendekris i förlängningen hade hamnat långt högre än de miljoner själva pensionen skulle ha kostat.

Läser man DN, finns få om några konkreta bevis för Wedins påståenden om att hon minsann blivit förd bakom ljuset. Hon är mästerligt vag och undflyende i sina svar och på frågan om det förekommit brott svarar hon nej – ett ja hade krävt en anmälan och en brottsutredning. Och en brottsutredning tar inte hänsyn till annat än eventuellt brott – inte viljan bland de anslutna att fortsätta vara just anslutna.

Wedin med anhang kan påstå att de kräver att Elmehagen betalar tillbaka pengarna samtidigt som det i verkligheten är fråga om en önskan. Pensionspengar kan också komma att betalas tillbaka till AMF samtidigt som andra pengar från andra håll betalas till Elmhagen. LO och AMF kan ta pengarna från marknadsföringsbudgeten för ingen kampanj i välden skulle göra mer nytta i nuläget.

Bäckström är mindre road av Wedins utspel. Och det är förståeligt. Att föregripa vidare utredning och börja prata om återbetalning i mer eller mindre precisa summor är populistiskt och i princip av samma karaktär som hennes styrelsearbete – ett uttryck för hastverk.

Affären har troligtvis kulminerat i och med detta och går in i en ny fas - tummhållarfasen. LO håller tummarna för att detta var nog plåster på såren för medlemmarna. Utredarna håller sina för att deras upptäckter skall accepteras som korrekta. Och Elmehagen håller sin för att slippa betala tillbaka mer än nödvändigt. Sedan håller naturligtvis resten av styrelsen tummarna för att inte allt för mycket kladd hamnat på dem så att de kan fortsätta sina välbetalda bordseanser.

Jag tror dessvärre att skadan är irreparabel. Medlemmarna har sagt sitt och ser nog helst att endast en tumme gör något ordentligt och det är Wanjas som borde göra ”manöver ur”.

Jag vill inte ha fred på jorden.

Fick jag en önskan som bara skulle vara för en kort period skulle jag inte falla i fållan och önska fred på jorden i bästa normativa stil. Nej, jag skulle önska direktdemokrati.

Sossarnas lösning på finanskrisen, skattehöjningar, renderar inte mindre än 832 kommentarer på DI. Det slår kommentartoppen i samband med Falkens bonus med ungefär det dubbla. Wanjagate har i kommentarer och bloggar räknat troligtvis satt nytt rekord i folkligt engagemang à la minute.

Vi som är med känner trycket. De som är direkt berörda verkar ha tjall på ledningen och hissen har stannat för länge sedan. Mona försöker i bästa sagoberättarstil se vän och alldaglig ut när hon pratar till sina väljare men hon saknar precis som LO:s Chow chow, absolut gehör.

Jag trodde att politik och opinion samverkade? Inom (s)-rörelsen verkar det vara håltimme på just den avdelningen emedan resten av kansliet drömmer om fornstora dar med fantåg, fördelningspolitik och flyktingförläggningar.

Bloggosfären representerar mer än gammelmedia ett embryo till riktig demokrati. Det är relaitvt fritt, det är snabbt och det är enkelt. Det har i Sverige en bred förankring mycket på grund av att vi älskar förändringsprocesser och då särskilt inom teknik.

Det finns inga tekniska hinder för att införa direktdemokrati. Inte heller finns det några egentliga pedagogiska hinder eller svårigheter som inte är jämförbara med det normala röstningsförfarandet. Att ställa upp kvalitetsäkrande funktioner i en digital röstningsprocess är inte svårare än i en analog. Folket visar i och med sitt nätdeltagande att de är redo, att de är pålästa och att de förstår skillnader.

Imagine all the people
Living for today...

Inför vi direktdemokrati om så bara för en vecka skulle världen ändras i ett andetag. Världen kanske känns lite stort men i en liten enslig kommun kan vi väl göra ett försök.

Wanja i otakt.

Antingen är det jag som har ett synapsbrott eller så är det Wanja som har multipla. Hur enda in i Älmhult kan man ha så skev uppfattning om vad feghet är som följande utspel ger intryck av? Att dessutom i samma andetag försöka falla tillbaka på att man fått ett förtroende från medlemmarna är näst intill kriminellt obegåvat och världsfrånvänt.

Sedan har vi också helt olika uppfatningar om vad svek innebär. Wanja tror att hennes frånfälle skulle ge upphov till ett större svek mot medlemmarna än hennes inkompetens i styrelsefrågor redan gjort. Det är märkligt, det är politiskt och det är upprörande.

Att hon desstom anser att hon fortfarande kan bedriva trovärdig kritik i frågor kring höga löner är liksom grand finale i dårskap. Visst är det okej att driva frågor om missbruk som tidigare missbrukare men det är inte okej att vara Scoutledare som tillfrisknande pedofil. Det finns som sagt gränser även för de upphöjda.

Hennes brist på taktkänsla ackompanjeras av få. Och överträffas för närvarande av ingen.

Cornucopia har skrivit en fullkomligt lysande text om ledarskapsegenskaper inom LO-kollektivet. It's a must read!

Vive la France!

Man kan säga mycket om Frankrike och Fransmän. Vanligtvis omnämns de som organisatoriska katastrofer, salongsberusade flanörer och till ytterligheten invirade i postkolonial högfärd.

Men, inte något ont som inte för något gott med sig. Vissa revolutionära gener verkar inte vilja ge med sig. Hur mycket jag än skulle vilja se samma sak i Sverige så tror jag inte att vår trötta, sönderbeskattade och demokratiinfekterade populaes mäktar med ett liknande tilltag.

Till vårat försvar bör nämnas att den Franska revolutionen trots allt skedde närmre inpå nutiden än Dackefejden. Om det nu kan vara till någon tröst.

Den platta organisationens dilemma.

Jag har varit anställd i såväl platta som triangulära organisationer och jag har utfört arbeten åt företag med alla möjliga moderna och omoderna organisationsmodeller. De företag jag själv startat har aldrig varit platta utan mer åt det pyramidliknande hållet fast då med en väldigt bred bas och en ovanligt låg topp.

Jag har kommit fram till att den platta organisationen sällan är så platt som den utger sig för att vara och att den oftast dras med dålig lönsamhet, orolig personal och taskig kvalitet i själva leveransögonblicket. Att vara platt har varit modernt och har anammats brett. Helt i linje med samhällets utveckling mot mindre auktoritet och mer liberalitet. Den liberaliteten håller i och för sig på att styras upp med lite FRA, IPRED och dylikt, men det är en fråga av mer politisk karaktär som får avhandlas senare.

Den platta organisationen är ofta väldigt noga med att berätta att den är just platt – här är vi alla ett gäng glada och platta arbetskamrater som gillar att hålla många bollar i luften. Där har vi vår platta chef men han är precis som vi andra. Och trumfkortet som brukar spelas ut på slutet – är det något du inte gillar är det bara att säga till så ordnar vi det. Vi plattar till det bara.

Den platta organisationen är i motsvarighet till vad den önskar väldigt konformistisk – den bygger på likheter. Olikheter får plats i en triangel men inte i ett streck. Plattheten leder på så vis till ett smalare erbjudande, sämre analytiskt djup och begränsad intellektuell takhöjd. Precis tvärt emot vad man tänkt sig.

Hur kommer det sig då undrar vän av ordning – alla är ju med och bestämmer?

För att en platt organisation skall fungera på riktigt så får det inte finnas informella ledare som outtalat bedriver ledarskapsarbete. Som genom sitt agerande i flocken tyst visar att de minsann inte gillar just din platta idé om saker och ting. Informellt ledarskap skapar oro, stigmatiserar det fria tänkandet och ger slutligen oändliga ledtider. De informella ledarna återfinns oftast bland ägarna.

En platt organisation känns och kommuniceras väldigt ofta som ett gäng kompisar – visst fungerar det om man är färre än 8-10 personer men blir man fler är det svårt att kampera ihop i vått och torrt. Ett kompisgäng måste också lära sig konflikthantering och ha metoder för att fånga upp begynnande oroligheter för att bibehålla gemenskapen och plattheten. Utan fungerande konflikthantering bryts den platta organisationen upp i delar som slutar samverka för företagets bästa.

Platthet fungerar för människor som är väl rustade psykiskt, som kan hantera olikheter och som kan skilja på sak och person. De bör dessutom äga stor integritet och ha klara moraliska riktlinjer. Slutligen får de inte vara konflikthämmade.

Ganska tufft rekryteringsunderlag.

Nej, tydligt ledarskap är snällare mot individen och pyramiden rymmer likt ett tak olikheterna bättre än en slipskartong. Pyramiden ger också den karriärmedvetne individen ett tydligt mål en våning upp - inget luddigt trams i samma korridor.

Nej, tydligt, skarpt och upprätt skall det vara.

Confucius Wanja, Confucius!

Alltid lika aktuella visdomsord från Confucius. Dra lärdom.

1. Jag hör, jag vet. Jag ser, jag kommer ihåg. Jag gör, jag förstår.

2. Det finns tre sätt att tillskansa sig visdom: För det första, genom reflektion, vilket är nobelt. För det andra, genom imitation, vilket är lätt och för det tredje, genom erfarenhet, vilket är bittert.

3. Den försiktige gör sällan fel.

Det blir endast ett kort inlägg idag då jag har ett "curlinguppdrag".

Länkat: DN

Typexemplarisk kommunikation och blåa skåp.

Det är modernt att inte ta ansvar. Annat kan man inte säga givet skandalstormen den senaste tiden. Få, om någon säger som det är - vi har gjort det i det blå skåpet och dörrjäveln står på vid gavel. Än ovanligare är det att man pratar i jagform. Att prata i jagform är tydligen väldigt jobbigt om man varit i närheten av blåa skåp.

En angränsande modernitet är att i samband med finanskrisen inte inse att man med sin egen verksamhet varit och är högst delaktig. Alla stora bolag skyller på finanskrisen trots att de har en uppsjö av hävstänger som är med och bänder i varje krona de har. Bankerna är smått otroliga i att inte kännas vid sin egen delaktighet

En glad och go tjej på Swedbank säger nu med hänvisning just till finanskrisen att det blivit så dyrt att låna pengar för dem och att de måste höja räntan istället för att sänka den. Inte ett ord om de blåa skåpen i baltstaterna och Ukraina som agerar sänke för Swedbank på lånemarknaden.

Men, vad kan man vänta sig? Det är modern kommunikation utmejslad av pr-konsulter och mediatränare. Det är VM i att säga ingenting fast det låter som någonting.

Hjälper eller stjälper?

Blir Ebba Lindsö tuvan som stjälper lasset? Wanja kan tydligen inte välja sina stödtrupper utan de ansluter självmant. Ebba har jämfört Wanja försvinnande liten anknytning till arbetarklassen och hennes förtroendekapital är lika värdefullt som Zimbawes valuta. Men, Ebba saknar sjukdomsinsikt och kör lika fullt vidare i bästa "you go girl" stil.

Nu försvaras Wanja i blogg- och kommentarfält som vore detta en genusfråga - det är det inte. Punkt. Det är en fråga om vikten av ett korrekt utfört arbete, om orsak och verkan, ryggrad och självinsikt.

Att skyndsamt krypa in i genusargument är att spotta ärligheten i ansiktet.

Wanjagate rullar vidare!

---------- Uppdaterad 090325 ----------

LO i Skåne gör ett försök till utbrytning ur den gemensamma synen om Wanjas varande. Kanske har de läst, sett, hört och förstått det orimliga i Wanjas försvar och strategi för att "sitta säkert". Simulacra tilldelar Skånefalangen en smula credo för tilltaget.

------------------------------------------

Nu tar Wanja ton och kräver granskning enligt DI. Wanja vandrar obehindrat mellan hundimitationerna - från Chow chow till Terrier i ett nafs. Terriern, känd för att inte begripa när motståndet är övermäktigt har bara ett försvar och det är anfall.

Nåväl, Stig Malm ställer en relevant fråga samtidigt som han påpekar att om man tar 770.000 Kr som var den månatliga pensionsinbetalningen och multiplicerar det med 12 så blir det en försvarlig mängd pengar.

Lider fru Lundby-Wedin av dyskalkyli? Det är varken ovanligt eller svårt att hantera förutsatt att man har sjukdomsinsikt. Har man inte det blir det genast svårare.

Att övriga och samtliga LO-förbund inte ser någon anledning för Wanja att ta ner skylten är märkligt och kanske till och med komprometterande. Att man har förståelse för att det i medlemsleden ställs sådana krav gör intet för att återställa ett eventuellt förtroende för LO.

Prova istället att gå från ord till handling. Det brukar fungera. Prova även att göra det som en förtroendevald person är ämnad göra - vidmakthålla förtroendet samt uträtta det som dina väljare anser bör göras. Som förtroendevald skall du vara en proxy och inte en laptop utan uppkoppling.

Lite "old school" kanske? Men, värt ett försök.

En pudel? Nej, en chow chow!

Att göra en pudel är att göra avbön och på så vis behålla viss heder. En extrempudel är avbön under svår press där hedern som behålls knappt är mätbar.

Nu har Wanja Lundby-Wedin infört en ny kategori - Chow chown.

Enligt Stanley Coren, psykolog vidUniversity of British Columbia och författare till "The Intelligence of Dogs" är Chow chow inte riktigt sist på listan över smarta hundar men eftersom den ursprungligen föddes upp för att ätas är den som art lite extra komisk. Vem behöver intelligent mat?

Exempelvis krävs det mellan 80 och 100 försök innan en Chow begriper vad "sitt" betyder och chansen att den kommer ihåg det till nästa gång är endast 25%. Jämförelsevis behöver man bara säga till en Border Collie sisådär 4-5 gånger innan den begriper och chansen att den minns är 95%. (Mer om hundars intelligens här.)

Att publikt erkänna att man bevisligen är inkompetent och att kostymen är för stor är således en ny och inte direkt smickrande hundimitation.

Men det är alltid roligt med nya hundar i kenneln. Välkommen Wanja!

Vikten av att leka krig.

Jag vet väldigt lite om hotbilder, försvarspolitik och militärtjänstgöring. Trots detta upptäcker jag att jag är ganska välvilligt inställd till försvarsmakten eller mer ärligt min bild av försvarsmakten. Varje moderna uppdatering av den bilden har mer varit av ondo då de börjat syssla med alldeles för många saker långt ifrån själva grunduppgiften - fredsbevarandet. Är det inte "forskning" kring värdegrunder så är det byte av logotyper eller utredningar om genusfrågor.

Varför är jag då välvilligt inställd till försvaret? Jag gillar idén med allmän värnplikt därför att det erbjuder en relativt verklig och kontrollerad miljö där ungdomar kan få möjlighet att lära känna sig själv genom andra. Det där lät kanske lite väl pseudovetenskapligt men låt mig få utveckla det en smula.

I takt med att samhället blir mer abstraherat är nyttan och nödvändigheten av "verkliga" händelser större än i den gamla världen.

För 50 år sedan kunde du fråga en bataljon om det fanns någon som aldrig huggit ved och troligtvis inte behövt använda fler än fem fingrar för resultatet. Ställer du samma fråga idag lär du behöva en miniräknare. Om du däremot frågar om de digitalt huggit ved i ett nätspel lär du få ett med historien jämförbart resultat.

Man kan i och för sig hävda att man idag, i fjär- och bergvärmesverige inte behöver kunna hugga ved och att om man nu nödvändigtvis måste ha ved så finns det på macken i trevliga små säckar.

Jag använder vedhuggning som exempel men det finns inom det militära en uppsjö av verkliga händelser som är minst lika viktiga. Dra upp en bil ur diket, laga mat utomhus, intimhygien utan dusch, livräddning och byggande av bivack för att nämna några.

Alla dessa verkliga sysslor skapar lika verkliga kunskaper i fler dimensioner än just den specifika sysslan.

Vedhuggning lär dig fler saker än själva svingandet. Det är praktisk material- och hållfasthetslära på en och samma gång. Det erbjuder en uppsjö av logistiskt intressanta utmaningar för att få till en smidig och effektiv tillverkning. Du lär dig att se och känna hur och var en träbit klyvs bäst och efter en stund kommer du till och med att använda din hörsel för att avgöra om träbiten ger sig på ett eller två hugg.

Detta är kropp och hjärna i synergi. Motsvarande digitala upplevelse erbjuder väldigt lite av den varan. Fingrets klickande gör ingen skilland från en träbit till en annan. Det blir ett endimensionellt lärande som har få om några användningområden utanför den digitala världen.

Låt oss bevara möjligheten för våra ungdomar att komma i kontakt med verkligheten genom den allmänna värnplikten. Låt dem åtminstone få använda både huvud och kropp en kort period i livet. Ta inte ifrån dem den möjligheten.

Kreativ doping.

Läser i Resumé, branschtidningen för Sveriges kreativa grädda att en välkänd byrå blivit diskad från en reklamtävling på grund av att införandedatumet inte stämde överens med tävlingsreglerna.

En ganska ointressant nyhet och en ickehändelse om det inte vore för att annonsen i fråga är ett plagiat. Nu är plagiat alls inget ovanligt. Det är väl snarare att betrakta som modus operandi i reklambranschen. Förr hade man "knyckeböcker", tjocka inbundna böcker med reklamvärldens samlade alster under ett givet år eller tema. Man hämtade inspiration genom att förtsrött bläddra i ett tiotal böcker, skissa lite på ett papper och sedan sätta upp 5 timmar art direction på tidrapporten.

Sedan kom Internet och knyckeboken blev lika intressant som en skrivmaskin från Facit. Möjligheten till inspiration blev oändlig men samtidigt ökade också chansen att bli "upptäckt". När möjligheten att kommentera dök upp på branschtidningarnas nätupplagor spred sig en upptäckt blixtsnabbt. Förr kanske det blev en syrlig kommentar av en kollega du mötte på stan men nu blir byråns övertramp läsargodis på en nanosekund.

Nu resulterar sällan eller aldrig en upptäckt i någon form av reprimand. Det är fortfarande lite av en branschangelägenhet man inte vill skylta med. Lite som polisvåld inom polisen. Byrån skäms för att de blivit ertappade, kunden om den får reda på det skäms lite för att inte ha bättre koll. Men någon regelrätt reprimand lär det inte bli.

För en vecka sedan rörde Linda Skugge om i reklamgröten genom att kritisera den orimliga prisnivån. Det blev lite av en kommentarstorm där lejonparten hävdar att kreativitet inte går att prissätta och att ett så viktigt jobb minsann måste få kosta.

Jag lägger mig inte i vad byråer debiterar för sitt arbete. Om kunden är villig att betala så är det väl ett bevis för en fungerande marknad.

Men om byrån levererar ett plagiat, förpackat och debiterat som ett original vittnar det om bristande moral och en alldeles för stor tilltro till sin "sköna" stil. Att dessutom tävla med plagierade alster är kreativ doping på hög nivå och borde resultera i avtängning.

Inteflation?

För inte så länge sedan var inflation ett begrepp som felaktigt förklarades som tillväxt och på så vis också något nödvändigt. Den ursprungliga och mer korrekta beskrivningen försvann med mina morföräldrar. För dem, med 2:a världskriget färskt i minnet, ett illavarslande ord och ett reellt hot mot deras besparingar. Alltså, på inget vis något man strävade efter.

Om du frågar fem av dina närmaste vad inflation betyder är sannolikheten stor att du får följande svar:

- Det är stigande priser!

Och sedan är saken biff. Vi accepterar det som en sanning, trots att den har ganska få år på nacken och fortsätter med våra liv. Vårdförbundet triumferar med att de minsann lyckats med löneökningar i paritet med inflationen, handel höjer sina priser med hänvisning till inflationen och riksbanken ritar lite nya kurvor och prognoser. Alla nöjda och glada.

Den historiskt mer korrekta beskrivningen är inte så svår att hitta och det har troligtvis skrivits kilometervis med definitioner men det finns en som jag föredrar, just för att den är så enkel:

- Inflation är då allt blir mer värdefullt förutom pengar!

Det är svårt att tolka det som något positivt. Priset stiger inte för att varan blivit mer åtråvärd utan för att pengarna blivit mindre värda.

Urholkningen av penningens värde har skett genom en utspädning som vi varken kan se eller kontrollera. För att förstå hur utspädningen skett måste man också förstå hur banksystemet fungerar. Många, om inte de flesta tror att pengar du lånar är pengar som någon annan stoppat in. Att banken i princip är ett kassavalv med fysiska pengar i ett visst absolut antal. Inget kan vara mer fel. Hade det varit så hade begreppet bank run inte funnits. En löpning mot banken är när alla tar ut sina sparpengar på en och samma gång vilket ofelbart leder till att banken går omkull.

I praktiken är det istället så att banken bara har en fraktion av dina pengar hos sig. Hur stor fraktionen är varierar men om vi för enkelhetens skull säger att den är 20% så kan varje inlånad 100-lapp skapa 400 nya pengar via lån. Dessa pengar skapas alltså ur intet - ex nihilo. Det här är snabbt och lite otydligt men för den som vill fördjupa sig finns mer att läsa på wikipedia.

I Sverige krävs det att banken har en kapitaltäckningsgrad på 8%. Det innebär i praktiken att de bara behöver ha 8 kr för att låna ut 100 kr. Plötsligt från ingenstans, ex nihilo skapas 92 kr. Sim Sala Bim!

På så vis sker alltså utspädningen av penningens värde. För banken är det naturligtvis utmärkt då det är via lånen de tjänar sina pengar. Men för konsumenten är det i sort sett av ondo då dessa luftpengar omedelbart resulterar i ökande priser - om kapitaltäckningsgraden varit 50% hade inte ett normalboende kostat flera miljoner. Ett par tre årslöner på sin höjd. Ett fullt realistiskt resultat av 5-10 års sparande.

Så vad har nu staten för intresse av inflation? Som bekant har staten under lång tid haft större utgifter än vad de haft inkomster och för att täcka upp har man lånat pengar på marknaden. Bankerna har historiskt sett varit stora långivare till staten. Lånen till staten räknas som en tillgång hos banken på precis samma vis som en räntefond gör i din depå. Denna tillgång kan de sedan med ovan nämnda kapitaltäckningsgrad "belåna" till 92% genom att skapa exempelvis bostadslån i samma omfattning.

För statens del är inflation gratis amortering på statsskulden. De lån de tagit minskar i värde linjärt med inflationen samtidigt som skatteintäkterna ökar på alla de varor och tjänster som blir dyrare. Högre stämpelskatt vid fastighetsköp, tidigare även högre fastighetsskatt, mer moms på varor och tjänster, mer energiskatt på drivmedel och så vidare.

Vi blir kollektivt belånade via staten och betalar priset dels genom att värdet på våra pengar minskar och dels genom att exempelvis punktskatterna ökar. Någon kanske hävdar att det inte föreligger något tvång att låna pengar av banken och att det således inte drabbar den som är skuldfri. Men det är det som är så finurligt med inflation - det drabbar alla och är i klartext en osynlig skatt eller kostnad för statens ofinansierade åtaganden.

Dessutom är inflationen verksam efter alla löne- och kapitalskatter. Vårdförbundets glada anhängare som nöjt kunde konstatera att de minsann fått löneökning i paritet med inflationen är ett gäng nötter som i likhet med många andra saknar elementära kunskaper i matematik.

Om inflationen är 3% och löneökningen före skatt också den är 3% är det egentliga utfallet av lönepåslaget 2,1% efter det att löneskatten är betald. Inte en människa påtalade detta efter det att strejken var avklarad och parterna överens. Löneökningen förvandlades i en handvändning till en löneminskning om 0,9%. Abra Kadabra.

Så, bara för att kompensera för en inflation om 3% krävs ett lönepåslag om 4,3% förutsatt att du inte betalar marginalskatt. Och för att få en faktisk löneökning om 3% i plånboken krävs då en reell ökning om 8,57%. Jag skulle vilja se den fackliga förhandlare som lyckas driva igenom ett sådant förslag.

Vad är då inflation bra för? För det är så det presenterats i media sedan slutet av 90-talet och ungefär fram till nu. Det är naturligtvis bra för att ingen begriper vad det är - en omnipotent och lättadministrerad skatt och för att det ger politiker en aldrig sinande källa till finansiella medel.

Nu börjar det talas om en annan flation, nämligen deflation. Och det vill ingen nu levande politiker höra talas om. För det betyder i klartext att deras trollerilåda går sönder, deras finansiella särimner tappat ett ben.

Jag skulle vara nöjd med inteflation - varken def eller inf. Jag vill lita på att mina pengar bibehåller sitt värde. Jag vill att det skall vara upp till mig att antingen förbruka dem eller investera dem i verklig produktiv verksamhet. För det är så vi skall skapa mer tillväxt - genom att tillverka saker och inte genom att konsumerar för pengar vi inte har.

Länkat: DN, SVD, DN2 SVD2

Curlingskadad?

För mina föräldrars del innebar innehavet av barn i stort sett samma sak som det gjorde för deras föräldrar. Barn höll sig i stort sett för sig själva och lekte med varandra. Ibland ombads vi att hjälpa till med gräsklippning, panting av tomglas eller vedhantering. Men när vi inte gjorde det täljde vi barkbåtar, byggde lådbilar, rymde en stund eller satte eld på en myrstack.

Nu, skulle inte det här inlägget handla om min egen romantiserad bild av barndomen utan om curlingskador. Inte barnens, föräldrarnas.

För min mammas del inskränkte sig mötesaktiviteter kring mina göranden, till ett eller två stycken per år. Det var föräldramöten eller kvartssamtal i skolans regi. Nu var jag inte främmande för aktiviteter utanför skolan men de inbegrep bara mig. Inte föräldrarna.

Scouterna avdelning sjö bokade inte in möten stup i kvarten med lämplig förälder. Inte heller fotbollslagets tränare hade mycket till övers för möten. Varken skytteklubben eller pingisklubben förväntade sig ivrigt lyssnande föräldrar. Det var jag, kamraterna och ledaren. Punkt.

Visst fick de komma och titta men aldrig någonsinn ombads de sitta med i timslånga möten där pseudoengagerade föräldrar tävlar om att lägga ut texten om hur viktigt det är med ombyten, skyddskläder, uppförandekod, intimhygien, laganda och mellanmål.

Jag hatar möten längre än 15 minuter. De är sällan produktiva utan är mer en arena för upprepningar, cirkelresonemang och ryggdunkande. Och då pratar vi om möten i professionell miljö. Inte om ett gäng glada amatörpsykologer och beteendevetarwannabees som älskar att höra sin egen röst.

Har du fler än ett barn kan det ibland köra ihop sig så att du blir tvungen till flera mötesarier på en och samma vecka. För min del leder det till flera dagars intellektuell konvalescens.

Hade jag varit anställd hade jag sjukskrivit mig för curlingskada.

Länkat: DN

Tjänstemän - Sveriges svar på Judge Dredd.

I takt med lagtsunamin måste vi för att bibehålla rättssäkerheten öka utbildningsinsatserna inom juridik. En såväl tidsödande som kostsam åtgärd som på så vis faller ur den politiska agendan.

Men, vänta nu! Vi har ju redan kadrer av hämndlystna, välbeväpnade och underättade tjänstemän som knappt kan bärga sig inför uppgiften. Hos Skatteverket och Socialtjänsten är "tjänstemannavåld" och rättsövergrepp fikarastbegrepp och knappast en nyhet. Meningsskiljaktigheter bemöts med upptaxering och ett ostädat boende förlorar ditt barn.

Eftersom kompetensen bevisligen finns inom statliga verk och myndigheter dröjer det nog inte länge innan den också förmedlats till de instanser som skall ta vid där lagförslagen slutar.

Innan du och jag vet ordet av kommer tjänstemän på lämpligt tvåhjuligt fortskaffningsmedel och knackar på dörren - rättviseskipande à la minute i sann Judge Dredd anda.

Snaran dras åt.

Parallellt med att näringslivet bedriver hundskola verkar nu politiker arbeta i skift med att lansera nya lagförslag med inriktning medborgarkontroll. Namnen på verktygen, FRA, IPRED med flera låter mindre dramatiskt än vad de är ämnade för och vad de kan göra med dig som person. Ungefär som AK4.

Jag får känslan av att de tappat kontrollen helt och att de i sin iver skapar nya metoder och verktyg istället för att se över de vi redan har. Varför sådant fokus på svarta inkomster och fildelning när vi har bankrånare yngre än 18 år? När jag läste om de unga bankrånarna tänkte jag att detta var ett minst sagt grovt underbetyg för alla inblandade politiker. Jag skulle skämmas som en hund om jag varit delaktig. Men där lär vi nog inte se någon extrempudel.

Vi har ett rätts- och polisväsende som inte mäktar med nuvarande börda där uppklaringsprocenten tävlar med riksbanken om först till botten. Rättssäkerheten, ett tungt och välanvänt ord i alla demokratier börjar kännas lite mer schlager, lättviktigt och tjillevipp.

Jag känner ett begynnande obehag inför mitt umgänge med staten. Från att ha växt upp med att de var de som gav oss sjukvård, skola, vägar och televerk så har de nu blivit ett allienarat frälse av utförsäljare och Orwellanhängare.

Om kaos är granne med gud torde gud gå att finna i trakterna av Rosenbad just nu.

Förtroende fatigue.

Just nu verkar det inte finnas någon enda på de moraliska och etiska övertrampen. Pensionsbolaget med den förträffliga devisen "lite mer att leva för" som just övergått till "lite mindre att leva för" på grund av beslutat återtag, lär ha akuta krismöten i varje liten kontorkub efter VD, Ingvar Skebergs påpassliga manöver just innan beslutet blev officiellt.

Mitt förtroende känns som en metallbit som bockats fram och tillbaka just nu. Inte så starkt och likt metallbiten brister det snart och förblir så för överskådlig framtid.

Skeberg fick i alla fall "lite mer att leva för".

Bataljoner av konsulter kommer behövas för att reda ut den interna och externa skada Skeberg orsakat. Interna attitydundersökningar kommer att genomförs, personalmöten, uppföljningsmöten, krismöten och möten med viktiga kunder. Miljontals kronor rinner ur bolaget i konsultkostnader samtidigt som kärnverksamheten stigmatiseras.

Lyckas de? Kan de sätta ihop gemet de just bockat av?

Länkat: SVD

Det mobila kontorets förbannelse.

Som uppväxt med stationära, byggstensliknande fläktmonster till datorer kom de bärbara som en frälsning. Efter de första trevande försöken är de idag fullt mobila enheter med få hinder att arbeta precis var, hur och när man vill.

Full frihet?

Jag har lagt märke till att det mobila kontoret har en tendens att sprida ut sig likt ett mycel - vart jag än vänder mig hittar jag små kontorslämningar. Såväl när- som forntida. Förra årets deklarationskontor, gårdagens räkningskontor och så vidare.

Mobiliteten har resulterat i oordning. Likt ekorren letar vi räkningar vars bäst före datum inte gått ut. Små högar av administration gör arbetet ständigt närvarande. Skiljelinjen mellan fritid och arbete är upplöst.

Mindre väldefinierade rum för uppgiften kräver större själsliga utrymmen.

- Simulacra

Mer om moderna paradoxer i framtida inlägg. Nu skall jag ut i skogen och skapa lite ordning med motorsågen.

En Uusman? Nej, en Svegfors!

Mats Svegfors skräder inte orden när det kommer till oss bloggare:

–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.

Det är väl ett minst sagt onyanserat och ogenomtänkt uttalande som kan komma att bli lika episkt som Ines Uusmans - "internet är bara en fluga".

Man kan i samma oskarpa anda skildra svensk radio som mestadels "babbel". Fylking et al och deras tidsfördriv i etern ger jag inte många stilpoäng till. Bullrig, barnsligt och till ytterligheten journalistiskt bristand. Men det är klart, jämför han SR:s absoluta höjdarprogram med hela bloggosfärens samlade alster kanske han har rätt. Äpplen med päron.

Uttalande ter sig än märkligare med tanke på att Svegfors vill vara "framkantig" när det kommer till SR:s erbjudande på nätet:

Digitaliseringen av radion:
–Den är en förutsättning för radions utveckling, sedan är det svårare att avgöra när. Men den kommer och vi accelererar den processen.

Hur SR ska utveckla sitt erbjudande på nätet:
–Det är en stor fråga. Den har vi kommit en bra bit i, men det finns mycket att göra. Exakt vad får vi se framöver, men vi har väldiga möjligheter, enorm potential.

Jag ser inget mer än flosker i de svaren. Inte helt oväntat från en som inte förstått att internet är en kommunikationskanal med full duplex och inte en envägskanal som gammelmedia.

För en journalist kanske det inte alltid är önskvärt att ha "direktkontakt" med mottagaren. I kommentarer till artiklar hittar man inte sällan en uppsjö av språkpoliser och faktagranskare som svingar brett med sina sablar. Klart trist för journalisten som trodde räkmackan var upplagd i och med examen.

Ännu tristare verkar det dock vara för en före detta chefredaktör som nu fått en hel hög "amatörgranskare" hängandes över axeln. Det kan inte vara kul om man har för vana att vara högsta hönset att nu behöva trängas med andra i mediaburen.

Peak Pudel.

Redaktionernas och folkets behov av hundimitatörer verkar för tillfället ligga i fas med vad näringslivet kan producera men ganska snart kommer efterfrågan överstiga tillgången.

Med nuvarande pudel- och extrempudelfrekvens kommer vi att få uppleva "peak pudel" någon gång under mars månad.

Vi får hoppas på alternativen - strutsarna*, zebrorna* och rävarna* för att täcka upp framtida mediaproduktion och mediakonsumtion.

* Struts - huvudet i sanden.
* Zebra - ränder som inte går ur.
* Räv - något den sluge har bakom örat.

Pingat: SVD

Låt det inte stanna vid ett inlägg.

"Tog hus i helvete" är väl kanske vad Falken känner att det gjorde. Maken till mediadrev har vi inte känts vid sedan, ja det var väl "miadrevet" då kanske på Marklund.

Men Marklund "sitter säkert". Hon kommer fortsätta att intervjuas i damtidningarna som en überkvinna med koll och trevligt välmöblerat boend i såväl svedala som tapasland. Endast ett fåtal kommer avstå hennes alster för att hon skruvat lite på verkligheten.

Men för att Falken et al skall bli vingklippta på riktigt krävs det att alla de som gjort sig hörda på nätet också går från ord till handling. Alla de som klämt iväg ett digitalt - nu byter jag bank, adjö SEB och aldrig mer.

Jag för nu i alla fall en dialog med SEB Trygg Liv, mitt enda engagemang med SEB, om att flytta min tjänstepension. Som skäl har jag angett deras lönetrams. Och jag kommer inte att ge mig i första taget.

Jag meddelar er resultatet när det väl är klart.

Till er andra önskar jag lycka till. Det är faktiskt inte mycket svårare att byta bank än att skriva ett inlägg på nätet. It's only a few klicks away.

Extrempudel!

Vi har sett det förut. Företrädesvis hos politiker. Vem det var som myntade uttrycket kommer jag inte ihåg men nu har vi en ny genre - extrempudeln.

Först ut i ringen - Annika Falkengren:

"Jag kan inte nog beklaga hur fel detta har blivit. Vi i SEB:s ledning kommer att göra vårt yttersta för att återställa förtroendet bland våra kunder, medarbetare och aktieägare liksom hos allmänheten".

Välkommen i kenneln!

Ser man på?

Jag tror det lutar åt mitt antagande:

Idéen är så huvudlös att man nästan börjar fundera på om det inte är ett pr-trick för att göra som Volvo gjorde? Att efter påtryckningar dra tillbaka förslaget och på så vis ge sken av att lyssna på opinionen.

Trots SEB:s "genidrag" hoppas jag att alla som digitalt uttryckt att de ämnar byta bank även gör det oavsett ledningens nutida och framtida löenkuvert och beslutsvolter.

För att byta bank är mycket lättare än att sälja en volvo. Och garanterat billigare.

Vi är alla riskkapitalister.

Jag och fler med mig har funderat kring vad som skiljer den här lågkonjunkturen från de tidigare. Jag var med under såväl 90-talets fastighetskris som milleniets databubbla och har även vissa minnen från 70-talets energikris.

För mig är skillnaden dramatisk och absolut. Vi har alla på en och samma gång blivit varse om att vi inte enbart har en resultaträkning utan att vi även har en balansräkning. Vi har inte bara inkomster och utgifter utan vi har också i och med boendeform "à la mode" fått en skuld och tillgångssida.

Vad man har råd med har inte varit en fråga om skuldsättning i absoluta tal utan mer en fråga om vad det kostat per månad. 4 miljoner till 2,5% ränta motsvarar en boendekostnad på 5900 Kr och månad efter skatteavdrag. Klart hanterbart för de flesta. Samma summa till en historiskt mer relevant ränta, säg 7% är drygt 16300 Kr per månad - inte fullt lika hanterbart.

När baissen startade var de rörliga räntorna uppe och nosade på det historiskt mer korrekta ränteläget. Då, plötsligt blev vi kollektivt varse om hur mycket av framtiden vi sålt bort i och med köpet av drömboendet. Att energipriserna samtidigt slog i taket gjorde inte saken bättre.

Lånet blev plötsligt stigmatiserande. Balansräkningen blev ett ok och inte något man viftade bort med att "alla gör det". Vi blev varse om hur hårt vi belånat vårat kassaflöde när mat och energipriser plötsligt blev 10, 20 och 30% högre än "normalt".

Vi har som kollektiv gjort samma resa som riskkapitalisterna, belånat mediokra industriföretag till 40 gånger resultatet. Vi är inga undantag rent principiellt, vi har bara spänt bågen lite olika hårt.

Naturligtvis drar vi åt svångrämmen på ungefär samma vis vi gjorde förra gången. Vi drar in på det onödiga, överflödiga och svårmotiverade utgifterna och hoppas på det bättre.

Men skillnaden är trots allt kvar. Nu är det inte bara vi, lokalt i svedala som gjort samma sak utan nu är det alla på en gång. Baksidan av globaliseringen är att såväl positiva som negativa rörelser inte sker i en vattenpöl utan i en ocean. Magnituden, omfattningen och "ripple effects" berör fler.

Västvärlden som kollektiv kanske går ett japanskt öde till mötes? Det ofrånkommliga resultatet av en lånebaserad ekonomi med stora inslag av spekulation - långvarig och svårbekämpad negativ tillväxt.

För, varken du eller jag vill väl köpa något idag som troligtvis blir billigare i morgon?

Och vi vill inte heller försämra vår balansräkning.

En undersökning är bara en undersökning.

Enligt artikel i DN tycker 8 av 10 att man skall satsa mer på vindkraft. Tydligen är den typiske förespråkaren en högutbildad kvinna som röstar på centerpartiet och bor på landsbygden.

Jag är skeptisk till att man uppnått samma resultat om frågan istället hade varit: Vill du ha ett vindkraftverk på behörigt avstånd från din boplats?

Jag har nämligen praktiskt erfarenhet av att introducera vindkraft på landsbygden. Mina grannar röstar i alla fall på ovan nämnda parti och deras utbildningsnivå torde i de flesta fallen vara av någon eftergymnasial karaktär.

Men se, där blev det blankt nej!

Argumenten varierad från värnande om fåglar som kunde få propellrar i huvudet, obehagliga ljud och en landskapsbild som sett likadan ut sedan Hedenhös och absolut inte fick förvanskas.

Inte en enda av de berörda grannarna var positiva till upplägget. Det hela gjorde mig djupt sorgsen och hela projektet förkastades från min sida.

Kommunen däremot var eld och lågor över min framåtanda och bussade ut drygt 30 politiker och tjänstemän till min gård för att få höra på min idé om närproducerad alternativ energi. Jag fick positivt förhandsbesked från alla instanser men det hjälpte inte för jag hade helt enkelt tappat lusten. För mig som entreprenör är lust lika viktigt som ekonomi.

Undersökningen bevisar enligt mig inte ett skvatt om hur det ser ut i ett "skarp läge". Det är en pappersprodukt som på sin höjd är värd sin vikt i energi. Alltså som eldningsmaterial.

En ledningsgrupp? Nej, en schweizerost!

Vill man skriva inlägg om orimliga löner verkar det finnas en outsinlig källa att ösa ur just nu. ABB är inte sena att haka på trenden - ju sämre det går desto bättre för ledningen.

Man trodde väl kanske att ABB tänkt till efter den minst sagt pinsamma affären med Barnevik och Lindahl:s pensionsersättningar. Men, så verkar det inte vara. Minnet är kort och etiken ännu kortare.

Ledningsgruppen i ABB har inte bara ett hål i huvudet. Enligt god Schweizisk sed har de flera.

428 argsinta kommentarer!

SEB:s lönemanöver genererar troligt rekord i antal kommentarer på DI. Tror Ingves räntehöjning hösten 2008 låg i häradet 200+ kommentarer men 428, and counting är garanterat nytt ATH.

Det är minst sagt glädjande. Flera av dem har för avsikt att lämna banken. Vi får hoppas att det inte stannar vid tanken utan också går till handling. Jag har i alla fall skrivit till SEB Trygg Liv och frågat om det är möjligt att flytta sin tjänstepension med hänvisning till ledningens löneanspråk.

Idéen är så huvudlös att man nästan börjar fundera på om det inte är ett pr-trick för att göra som Volvo gjorde? Att efter påtryckningar dra tillbaka förslaget och på så vis ge sken av att lyssna på opinionen.

Ny dag igen. Nytt huvudhål.

Helt overkligt att SEB gör som de gör. Hade det inte varit omöjligt att flytta tjänstepensionen hade jag gjort det omedelbums, genast. Lönehöjning "extra allt" istället för bonus kan inte vara annat än verksamhetsfientligt i tider som dessa. Nog måste väl vara nog nu. Inte i morgon.

Att verksamheten går dåligt skall inte rendera lönehöjningar långt över statistiskt redovisad inflation. Kanske har bankfolket (ledningsgrupperna) en egen inflationsmätare som är mer korrekt och som motivera lönehöjningar mellan 10 och 25% eller så har de likt Bilia svåra läckage och kontaktproblem i hjärnbarken.

Det skulle förvåna mig om inte detta tilltag på sikt kommer visa sig vara ett lika stort strategiskt misstag som satsningen i öst. Kundlojaliteten måste svikta. Oavsett om kundklientelet är bättre bemedlade människor är jag övertygad om att de har mer känsla för vad som är rätt och fel i det läge vi befinner oss i just nu och troligen även nästa år.

Ny dag - nya huvuden med hål i.

Det måste vara på låtsas. Jag kan inte begripa hur världsfrånvänd ersättningskommitéen i Bilia kan vara. Hur är ett löneprogram utformat om man samtidigt som man gör en förlust om 139 miljoner kronor också väljer att höja chefslönerna med så mycket som 44%? Till chefernas meritlista de gågna året kan även tilläggas en värdeminskning om 80% för närmast sörjande aktieägare.

Skicka styrelsen på service. Kolla packningarna mellan hjärna och ryggrad särskilt noga för där verkar det läcka dramatiskt.

Paramilitärt konsultangrepp

Att det svenska försvaret är under nedmontering såväl materiellt som personellt har väl knappast undgått någon. Att vi idag näppeligen kan motstå ett militärt angrepp stort som litet framstår som allmän vetskap men verkar samtidigt bekymra få. Möjligtvis då de lite äldre som gjort riktig värnplikt. Innan försvaret började med värdegrunder, genusfrågor och profilarbeten.

Huruvida vi skall oroa oss för militära angrepp likt detta exempel, Strategiskt överfall på Sverige, överlåter jag till de som är insatta i militära hotbilder. Jag tror snarare att vi skall bekymra oss för vad försvaret skall göra istället för att öva och förbereda sig för krig. Man verkar nämligen vara i full färd med att monterat bort stora delar av ledningsgruppernas förstånd och sans. Men det är kanske givet, att om man tar bort den egentliga uppgiften, krigföring och fredsbevarande verksamhet, så måste man ersätta den med en annan för att inte få ytterligare en arbetslös på halsen.

Så, då har man alltså lagt krutet på pappersexercis och navelskådning. För hur skall man annars förklara försvarets val att lägga 115 miljoner på "forskning kring värdegrunder"? På vilket vis stärker det den egentliga fredsbevarande och krigiska uppgiften?

Försvarsmakten verkar ha passerat kritisk massa och kommer på sikt nedmontera sig själv oavsett politiska direktiv men med förmodat understöd från "paramilitäriska konsultförband" som genomlyser varje process på väg mot det oundvikliga slutet.

Mediaträning

Jag minns den tid då det förekom politiker och företagspersoner utan vallat munläder. Den tid då de faktiskt kunde stå svarslösa inför mikrofon eller kamera men samtidigt kommunicera väl så tydligt. Även tystnad är kommunikation.

Att företagsledare mediatränar får väl anses okej förutsatt att det är privata eller publika företag utan statligt inflytande eller ägande. Varje tänkande människa ser igenom väloljade uttryck och floskler och kan på eget initiativ avstå från företagets produkter eller erbjudanden om de så önskar.

Att politiker lärs hantera besvärliga frågor med hjälp av dina och mina skattepengar anser jag vara förkastligt. Overkligt. Dels för att syftet är tvivelaktigt och dels för att det på sätt och vis är kontraproduktivt ur ett demokratisk perspektiv. Vi får svårare att ta ställning till vad politiker egentligen säger och vi ser färre partipolitiska skillnader - floskler är oftast gränsöverskridande och generella.

Politiker målar med bredare penslar.

Dessutom blir det ofta en form av självsvängning mellan journalister och politiker. I den ena hörnan en dåligt påläst journalist som söker bekräftelse och i den andra en politiker med extrem tidsbrist. Det kan inte bli annat än okritiskt, ogenomtänkt och till stora delar irrelevant.

Visst vill vi ha riktiga svar på våra frågor och inte förutbestämda strategiska haranger som dryper av "låtsasord". Visst vill vi kunna lita på vad de säger åtminstone en liten stund.

Inte för att jag tror att fenomenet kommer försvinna men i rättvisans namn borde även vi medborgare få tillgång till skattefinansierad utbildning i "tolkning av mediatränad person".

Släpper sargen

Tror bestämt det är dags att ta till orda.

Verkligheten eller snarare avsaknaden av den gör sig ständigt påmind i stort som smått. Det kan vara en verklighetsfrånvänd styrelse som mitt i ett brinnande ekonomiskt lågtryck förordar höjda ersättningar eller en prefabrikerad kantarellsoppa utan kantareller. Visst ställs intellektet på sin kant? Jag dammar av ett vanligt svenskt ord som vi använder allt för lite - overkligt! Vissa dagar känns det som att jag bor och lever i "overkligheten". Den kan riktigt skölja över mig ibland.

Det går knappt en dag utan att jag tvingas halvflåsa "huvudlöst" rakt ut i oljudet av schlager och Dr Phil. Missförstå mig inte. Jag ser varken på schlager eller terapeutiska program på tv men jag upplever det som något jag förväntas göra givet den groteskt stora mediabevakning minsta lilla "ohändelse" ger upphov till. Jag minns med viss glädje den tid då schlager ansågs passé och terapi var något som idkades bakom lykta dörrar.

Antingen har jag kommit i otakt med tiden eller så har tiden kommit i otakt med mig.

Jag har några ledord jag brukar skramla med - relevans, äkthet och kunskap. Det låter kanske krystat och föråldrat men för mig är det viktigt och det är min absoluta övertygelse att det är det för oss alla.

Så, för att knyta ihop säcken lite - den förväntade inriktningen på den här bloggen är små och medelstora skrifter om sådant jag upplever overkligt eller verkligt, relevant eller irrelevant och uttryck för kunskap eller okunskap.

Till verkligheten och vidare!