Skillnad som gör skillnad.

Det går utan större ansträngning att konsumera ljud, bild och text tjugofyrasju, så för att inte drabbas av överbelastning, floskeltrauma och mediatinnitus måste man således vara selektiv. Annars förlorar man sin kompass och riktning.

Jag läser en ”tung” intervju med Sahlin i SVD. Läser är för övrigt en överdrift – skummar är mer korrekt. Jag behöver inte läsa då Monas ton, anslag och rytm liksom är känd – retoriska crescendo och refränger känns igen innan de spelats. Hon är direkt ospännande, släpande och mer intellektuellt slängig än vad jag tror krävs för att inrymmas i begreppet folklig.

Självkritiken begränsas till att hon tror sig kunnat uppfattats som gnällig – I rest my case.

Nåväl, som rubrik och ingress antyder skulle det här handla om att vara selektiv och hur man går tillväga för att lyckas med det utan att missa pudelns kärna. Det finns några enkla regler för hur man snabbt och enkelt kan dissikera information. Ni får gärna komplettera med egna då jag inte tror mig sitta på hela verktygslådan.

- Var alltid kritisk. Med alltid menar jag verkligen alltid och inte bara då du anser dig ha tid. I långa loppet är vinsten oändlig.
- Försök förstå vem som vinner kontra förlorar på informationen.
- Vem eller vilka levererar informationen – vem är budbäraren?
- I vilket sammanhang levererades informationen? Sammanhang är i detta fall ett begrepp som spänner över såväl tid som rum men kanske framför allt över andra informationskluster.

Men för att över huvud taget göra denna manöver måste man först och främst avgöra om det är information som presenteras eller om det bara är mediatinnitus. Därför är det nödvändigt att definiera information.

Information är en skillnad som gör en skillnad.

Så enkelt, vacker och användbart. Det är mitt mediala lackmus som funkar i alla väder, min floskeldetektor utan driftstörning som skiljer ljud från oljud.

När Sahlin i det här fallet säger att hon ”tittar framåt” och att hon ”försvarar varje steg” utan att sitta med ånger så är det inte information då det inte gör någon skillnad. Hon skiljer sig nämligen inte från någon annan ledare. Varken inom korpfotboll, näringsliv eller politik. Det ligger i en ledares arbetsbeskrivning och förväntade egenskap att titta framåt, att ta ställning och självklart också ansvar.

Så, utifrån definitionen av information kan vi konstatera att uttalandet är lika innehållslöst som ett väderkonstaterande och att det heller inte är information utan egentligen bara en utandning med vokabulärt innehåll.

Andas in, andas ut, andas in.

Vårbruk!

Är lite upptagen just nu med jordbrukandet. Därav bristen på inlägg. Slog av traktorn 23:30 igår och startade upp den 05:30 i morse. Återkommer snart med nya funderingar. Tror det blir något kring genusforskning som konjunkturmätare.

Ovetenskap, likriktning och trygghet.

Det finns givna spelregler och tyngdlagar för i stort sett alla händelser på planeten jorden. Vissa går att fastställa genom precisa instrument som på ett nanoögonblick berättar om det är rätt eller fel, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det mäts och forskas så till den milda grad att vi snart tror oss ha kontroll på allt förutom de ¾ av världshaven som fortfarande står på tur att genomsökas.

Att mäta ger insikt och skänker ett ögonblick av kunskap och kontroll. Det amorfa (formlösa) kan för en stund fastställas, dokumenteras och avfärdas eller framhävas. Att mäta ger ett absolut sken av att saker och ting är under kontroll.

Sedan i stort sett varenda publikation idag innehåller en ekonomidel är det hart när omöjligt att inte bli varse ekonomisk statistik. Vi blir serverade ögonblicksbilder av arbetslöshet, produktivitet, skuldsättning, räntor och valutor med en nästan naturvetenskaplig precision. Det är decimaler, grafer och procentenheter i trevliga färger och snygg inramning.

Sammantaget ger all denna information en bild av ett fungerande system. Ett system som försäkrar mot det oväntade – den svarta svanen. Det är också så att informationen genom sitt omfång framstått som absolut säker – ekonomi har transformerats från medvetenskap till något snarlikt vetenskap.

I och med denna transformation har vi också letts tro att vi kunnat förutse förlopp och framtida skeenden. För det kan man nämligen inom naturvetenskap – klyv en atom och du får energi. Klyv en ekonomi och du får oreda.

Vart vill jag komma med detta resonemang? Så här en bit in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet är det uppenbart att fler än jag kliar sig i huvudet, att fler vilseletts in i tron att den moderna ekonomiska modellen är genomrobust, osänkbar och krockkuddeförsedd. Globalisering och enorma system har helt okritiskt i egenskap av sin storhet beaktats som säkra – Titanic 2.0.

Tvärtom är det storskaligheten och omfånget som medfört osäkerheten och det påföljande extrema händelseförloppet. När vi precis lärt oss vad globaliseringen innebär får vi också reda på dess avigsidor – allt händer alla på en och samma gång. Tillgång och efterfråga är inte en angelägenhet på nationell eller kommunal nivå utan en global fråga.

Globalisering och viljan att bygga stora enheter har medfört likriktning. Det ligger i sakens natur och kallas på ekonomispråk för skalfördelar. Skalfördelar är en managementfavorit för att det är lätt att härleda ekonomiska effekter. Skalfördelar är bra till en viss gräns men likriktningen innebär också en stor sårbarhet inför förändring.

För att komma tillrätta med denna kris skulle vi behöva återgå till den lilla modellen. Det hanterbara, lokala och diversifierade. Vi måste förlita oss mer på kritiskt tänkande, reflektion och egenhet istället för ekonomiska doktriner och modeller från ovan. Vi måste se den reella marknaden själva och inte få den serverad via media.

Det är naturligtvis en utopi. Storhet har nämligen andra medförda egenskaper – dels har den via sin likriktande verkan fjättrat såväl arbetar som politiker vid sina smedjor och dels kan den fortsätta framstå som fungerande trots att den är svårt skadeskjuten. Via statistisk semantik övertygar den oss om att allt står väl till – EKG:n visar på hjärtrytm.

Att respiratorn går på högvarv bryr vi oss inte om.

Länkat: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Konjunkturen toppar ur när…

# Konsultkompisen säger upp sig för att starta eget.

# Grannens andrabil bestyckas med 19-tummare.

# Alla inbegripna i serviceyrken tror att det bara är en hållplats på väg till ett jobb inom media.

# Varannan konversation innehåller fraser som ”Ah, en sån tänkte jag skaffa” eller ”Nä, vi bytte ut hela skiten mot nytt vet du”.

# Folk intresserar sig för VM i kaffekokning och det finns avancerade utbildningar i hur man kokar, mjölkbestyckar, ångar och serverar.

# Det öppnar butiker där ekvationen varor per kvadratmeter säljyta rör sig mot noll samtidigt som varans pris går mot oändligheten.

# Det är 20 års väntetid på att få båtplats i Luleå.

# Det går åter att livnära sig som företagsdoktor.

# Folk betalar likvärdiga priser för bottenvåning som 1 trappa upp.

# Lantmännen ritar om sin logotyp en smula till det facila priset av drygt 200 miljoner.

# Man betalar villigt 700 kronor för plasttofflor i gräsliga färger.

# Man ser folk som bygger pool norr om Gävle.

# Hantverkaren debiterar som en IT-konsult och har fullt upp.

Nu var det en stund sedan konjunkturen toppade ur så det kan vara svårt att komma ihåg hur det var men fyll gärna på med egna iakttagelser.

Bananrepublik?

Det är väl som så att man med åldern kan bli konservativ i överkant, att man har åsikter om neon, materialval och musik som egentligen inte är så viktiga utan som med lätthet sorteras under gnäll.

Men inom vissa områden är det faktiskt så att nymodigheter och avsteg från det historiskt korrekta gör sig särskilt dåligt. Postväsendet är ett utmärkt exempel på en sådan verksamhet som egentligen bara behöver följa några enkla förväntade åtaganden för att göra folk nöjda.

Posten har haft en lång fin tradition av att publicera frimärken med såväl vackra som historiskt relevanta motiv. Man har också länge hållit fast vid att frimärken skall graveras och inte tryckas med vanlig offset teknik.

Gravyr ger ett beständigt intryck och signalerar värdehandling. Offset kan på sin höjd vara en värdekupong för falukorv. Men, men, jag har i alla fall haft visst överseende med de tryckta frimärkena med förklistrad baksida för det har alltid funnits graverade att köpa istället.

Men, så idag kom dagen då jag blev utan gravyr och istället blev tilldelad något som jag inte i min vildaste fantasi trodde Posten skulle befatta sig med. Än mindre ge ut.

Vad ända in i helsefyr är detta? Finns det över huvud taget någon Svensk anknytning till denna vedervärdiga skapelse annat än barnprogrammet Bananer i pyjamas? Eller är det så att vi som storkonsumenter av bananer nu är så förtrogna med denna frukt att vi helt enkelt petar bort konungen och upphöjer bananen till ny landsrepresentant och företrädare? Eller är det någon form av sublim psykologiskt operation i syfte att förbereda Sverige inför möjligheten att bli bananrepublik.

Nej, mest troligt är det bara någon på postens avdelning för frimärksutveckling som velat liva upp stämningen lite. Som tänkte att gula frukter är skoj och att konungar, djur, landskap och uppfinningar är tråkigt och gammalt, har vi haft alldeles för länge, typ. Lite omväxling förnöjer som det heter.

Gör om. Gör rätt.

Moderna paradoxer.

Motsägelser är spännande till sin natur och ger upphov till eftertanke. Man kan doktorera med en speciell paradox som utgångspunkt och man kan kasta bort sitt liv på en annan. Vissa är i praktiken inte möjliga att lösa men det görs i alla fall ständiga försök. Nu hade jag inte tänkt försvinna in i omöjliga historiska och filosofiska paradoxer utan försöka belysa några mer handfasta, jordnära och alldagliga paradoxer.

Sportmodeparadoxen
För ungdomar finns det få kläder som inte på något vis är lite ”active”. De andas, tål väta och sträcker ut på lämpliga ställen för att göra så lite som möjligt för att förhindra framfart i sjumilaspåret. Det kläs på i lager efter lager för att eventuell transpiration inte skall stöka till själva sportupplevelsen eller utevistelsen. Det är glada färger som signalerar allt annat än svårmod och jämmer inför att bestiga världens högsta berg.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det överlag är ett snyggt och välskräddat klädval men jag kan inte undgå att förvånas över den utbredda inaktivitet som verkar ha kommit med detta mode. Nästan som ett brev på posten.

Det larmas till höger och vänster om vår inaktivitet och vad den kommer att betyda för framtida sjukvårdsbehov. Det lär också vara svårt att hitta lämpliga rekryter till jägarförbanden då urvalet med nödvändiga fysiska i kombination med psykiska egenskaper är för litet. Och att ha diabetes är inte mer uppseendeväckande än pälsallergi.

Vi som slet i vårt anletes svett med äckligt breda skidor av trä, instängda i kläder av ylle, vadmal och bomull har troligtvis tillryggalagt oändligt många fler mil i skog och mark än denna lilla klick av goretex, grafit och stötdämpande gel.

Jag har svårt att helt förklara detta fenomen av inaktivitet men jag vågar tillskriva en inte allt för liten del till just själva kläderna. Om aktiviteten är en upplevelse med givna delmoment med inbördes viktning är klädmomentet av större vikt nu än det var förr.

Man behöver inte göra rätt, bara man ser bra ut under tiden.

Köksparadoxen
If I had a dollar för varje gång jag sett, läst eller hört om nya drömkök hade jag haft en anställd kock vid det här laget. Det mediala utrymmet för kök och mat är nästan obegränsat. Med suggestiv bild- och ljusteknik kan vi följa cannapéer, viltraguer och soppor med skum när helst vi så önskar. Och när man trodde att det ultimata köket var uppfunnet kom ett nytt med mer rostfritt, stensatt och elektroniskt.

Missförstå mig inte nu heller. Jag älskar kök. För att inte tala om mat och matlagning. Som jägare och innehavare av ett eget viltskafferi i form av mark är matlagning très important. Men precis som med sportmodet har kök- och mathaussen generellt sett inte ökat aktiviteten i köksregionen.

Detta är ett fenomen som berörts i media lite så där by the way, men som det verkar köper vi mer färdiglagad mat nu än vi gjorde förr. Och jag kan genom egen erfarenhet säga att mina matupplevelser på bortaplan sällan stått i paritet med inredningen. I vissa fall absolut men överlag sällan.

Matlagning kräver förutom schyssta råvaror (senaste modet) även lite mer flyktiga ingredienser såsom tålamod, känsla, uppfinningsförmåga och kärlek. Ingen av dessa kan köpas i paket och den sista kan absolut inte köpas för pengar. Att se en viltpaté tillagas inom en viss programtid ger inte upphov till känsla och skapar heller inget tålamod. Möjligtvis hunger.

Köksparadoxen angränsar till sportmodeparadoxen. Kanske ligger även förklaringen nära till hands. Att matlagning och köksupplevelser är delmoment i ett större begrepp så som äta. Och att vi genom tillväxten av vissa delmoment låter andra stå åt sidan.

Kanske är det också så att fenomenet är en funktion av marknadens hastighet och reproduktionsvilja kontra det mänskliga psykets förmåga och uthållighet. Dessa håller inte alltid jämn takt. Eller, vi är fortfarande en polarkaka hur jävla mycket surdeg vi än vill vara.

Det behöver inte smaka bra, bara det är rostfritt.

More is more.

Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.

Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.

Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?

En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.

Ursäkta mig.

Tror bestämt jag befinner mig vid någon form av "bloggiskt" vägskäl - volym eller kvalitet.

Jag har under min korta bloggkarriär skrivit såväl kort som långt, grunt som djupt och allt har bjudit mig önskat intellektuellt motstånd, men nu som sagt, känns det lite som att jag borde välja hur jag fortsättningsvis skall ge er läsare bästa möjliga upplevelse.

Med hand på hjärtat erkänner jag villigt att jag inte kan prestera "iakttagelser" av nämnvärd kvalitet varje dag. Nyhetskommentarer är däremot enkelt men känns också lite som en dussinvara i bloggkvarteret, besökarjakt i det snävare perspektivet kontra långsiktigt trogna läsare.

Kommentera och avgör bloggens framtida riktning i äkta direktdemokratisk ordning.

Hjälmtvång och riskhantering

Som förälder med en relativt klar bild av hur min egen barndom såg ut och även i stora drag vad den innehöll, har jag såväl förfärats som förundrats över dagens uppsättning barnaskaror. Förfärats över hur de hanteras och förundrats över hur de själva agerar.

Den allenarådande och normativa bilden av föräldraskap är att vi skall vara ”beskyddare” och ”reseledare”. Att komma på något så vildsint som att ”upptäckare” och ”medresenär” kanske är ett bättre alternativ bemöts med kompakt ogillande tystnad.

Inget mer fika vid den föräldraträffen.

Vid ett tillfälle iakttog jag en sjundeklass som spelade brännboll. Mitt minne av brännboll var att det var en såväl rolig som prestigefylld sport som engagerad fysik och praktisk matematik på ett finurligt sätt. Jag såg fram emot att få se några ordentliga slag, frivarv, lyror och hejarop. Ganska snart stod det klart att merparten av barnen knappt kunde springa. De saknade helt tekniken, orken och lusten. Att slå visade sig näst intill omöjligt och av de 12 pojkar som deltog var det endast en (1) som inte använde sig av ”dasslocket”. Att använda nämnda slagträ var under min barndom behäftat med stor skam. Så stor, att om man nu inte kunde tekniken svarvade man helt sonika ett eget slagträ med vilket man övade in färdigheten på hemmaplan. Nåväl, inga av brännbollens moment genomfördes med någon form av elegans eller talang under denna gymnastiktimme.

Jag gick därifrån min sagt bedrövad. Vem hade berövat barnen viljan att kasta boll, springa fort och skjuta hårt?

Detta mysterium gav i alla fall upphov till fortsatta iakttagelser och funderingar kring barns varande och uppförande. Detta parallellt med att media överöste mig med larmrapporter om barn som råkat ut för en det ena en det andra. Klätterställningar, sandlådor och leksaker var alla potentiella dödsfaror om man inte såg upp.

Och föräldrarna såg upp och gav sina barn hjälmen.

Ett tag kändes det som att den förälder som lyckades ha sitt barn iförd hjälm flest timmar på dygnet var den ohotade toppföräldern i kvarteret. Hjälmen blev en förlängning av navelsträngen in i det oändliga men bort från det okända. Barnet kom närmare föräldern men längre bort från sig själv och sin egen utveckling.

När hjälmtvånget varit verksamt i en halvlek började det i alla fall så smått dyka upp larmrapporter om att barn mådde dåligt. Så dåligt i vissa fall att de kunde tänka sig att avsluta sina liv här på jorden. Ve och fasa ropar föräldrakollektivet samtidigt som de kollar att hjälmspännet sitter ordentligt.

Spännet sitter naturligtvis ordentligt. Tro inget annat. Och spisskyddet är monterat, trösklarna borttagna, lådorna säkrade, diskmedlet undanstoppat och tomten är inhägnad.

När mina barn slår sig, skär sig eller bränner sig inom rimliga gränser brukar jag utropa – ”Bra! Nu vet du hur det känns!”. Nu sätter väl Lattékollektivet kaffet i halsen och ropar på hjälmtvång men jag framhärdar att det är bättre med små sår på små barn än stora sår på stora barn. Och att ett barn genom sina olyckor lär sig gravitationens allenarådande kraft, stålets skärpa och eldens hetta. Eller normal riskhantering lite enklare uttryckt.

Vad hjälmtvånget och den ständigt uppkopplade navelsträngen ger i form av trygghet tar den också bort i direkt inlärning. Med direkt inlärning avser jag då främst den fysiska men i förlängningen även den psykiska. En sund själ i en sund kropp är egentligen i ordningen fel uttryckt. En sund kropp ger en sund själ, är mer kongenialt med däggdjurets utveckling.

Att inte kunna slå med det runda slagträet ger ett kännligt men svårdefinierat avtryck i själen. Barns behov av risk är större än det egentliga behovet av trygghet. Barn kan konsten att portionera risk - om de får. Fråntar du dem möjligheten att portionera kommer kanske allt på en gång och då finns ingen tidigare lagrad kunskap som står i beredskap. Fallet bli för högt och såret för djupt.

Till min glädje höjs det nu röster om att vi behöver låta våra barn ta risker för att bli hela människor. Hjälmtvånget kanske har kulminerat och en ny rörelse tar form där uppvuxna barn tänder hjälmbål, klipper symboliska navelsträngar och dansar frigörelsens dans.

Träd är till för att klättras i.

Avgiftsfinansiering och inflationen

Som lantbrukare och verksam inom ett antal bolag är det är inte sällan jag kommer i kontakt med avgiftsfinansierade myndigheter, verk och kommunala förvaltningar. Allt som oftast blir jag irriterad över nivån på avgiften i förhållande till den faktiska arbetsinsats aktuell instans utför.

Exempelvis betalar jag en miljöavgift till en kommun där jag har en liten tillverkningsindustri. Avgiften betalas varje år oavsett om kommunen gör inspektion eller inte. Nu var det 7 år sedan kommunen var där och tittade på min invallning av ett utrymme där jag förvarar olja – vegetabilisk olja. Ett annat ord för vegetabilisk olja är matolja. Den gången de faktiskt var där tog det inte mer än 30 minuter att genomför själva inspektionen. Den andra halvtimmen bjöd jag på kaffe.

Denna lilla kommunala utflykt kostade för min del 3 300 Kr. Det är belopp som till och med får en gammal reklamare som jag att rodna. Omräknat till kostnad per timme hade jag kunna hyra in en überkonsult en halv dag och kanske fått ut något användbart mer än sällskap till fikat.

Om det nu vore så att de kom och hälsade på varje år för att inspektera invallningen och dricka kaffe skulle jag kanske acceptera avgiften men som det är nu har kommunen i princip hittat en trevlig liten årlig intäkt som varken kräver någon egentlig arbetsinsats och som gäller enligt lag. På 7 år har de rakat in drygt 20 000 Kr på 30 minuters arbete.

Ett annat exempel var när jag köpte mitt lantbruk. Då krävde kommunen att få komma dit och inspektera djurstallarna. Detta trots att de inspekterats och godkänts 2 år tidigare när de byggdes av den förra ägaren. Den utflykten kostade mig nästan 4 000 Kr. Kaffet hoppade jag över den här gången.

En avgiftsfinansierad statlig eller kommunal verksamhet skall alltså finansieras genom avgifter. Stiger kostnaderna höjer man helt sonika avgifterna. En rimlig förväntat höjning för ett statligt verk borde inte få överstiga samma stats kommunicerade årliga inflation.

Jag bad att få uppgifter från Bolagsverket om hur avgiften för att starta aktiebolag hade förändrat sig på 10 år. Efter ett par dagar fick jag så de önskade siffrorna:

1999 – 1 100 Kr
2001 – 1 700 Kr
2004 – 2 000 Kr
2009 – 2 200 Kr

På tio år (avgiften för 2009 infaller enligt meddelandet 091001) har avgiften ökat 100%. Det motsvarar en årlig tillväxt om 7,2% (x=2^(1/10)=1,07177). Aldrig någonsin har jag hört att vi haft så hög inflation. Det är 5% mer än Riksbankens inflationsmål men mer i paritet med den uppfattade inflationen – den riktiga.

En liknande jämförelse över alla avgiftsfinansierade myndigheter och verk ger förmodligen en jämförbar utveckling. Jag har inte riktigt tiden att genomföra det arbete för snart skall Kemikalieinspektionen ha sin årliga avgift om drygt 22 000 Kr för att jag gör samma vegetabiliska olja som jag gjorde förra året. Och året dessförinnan.

Någon som känner för att ta bollen?

Poltiskt simulator.

Det är ofrånkomligt att de som leder är av en annan natur än de som följer. Väldigt få kan på fullt allvar säga att de minsann kan göra ett lika bra ledarjobb som de som faktiskt gör det. Jag tror inte heller att det ligger i vår natur att inte acceptera att ett ledarskap faktiskt måste finnas. Såväl kollektivet som individen är i behov av en generell riktning, en allmän uppfattning och idé att använda som grund i sin egen värld.

Skillnader vi faktiskt kan acceptera är begränsade och svårbemästrade. Vi har stor acceptans för skillnader inom kunskap och erfarenhet men mindre så inför skillnader i släktskap och uppväxt. Likaså har vi full förståelse för rent fysiska olikheter som begränsar eller stärker en individ eller grupp. Vi kan också förstå att det finns skillnader i syn lite beroende på perspektiv men här börjar vi röra oss i gränslandet till det som inte så lätt accepteras.

Hur ser det då ut ur ett politiskt perspektiv? Politiker, tillsatta genom demokratiska processer som åtminstone rent begreppsmässigt stödjer uppfattningen om att vi behöver ett ledarskikt, fattar beslut som påverkar samhället. Politikern är sällan själv sakkunnig inom de områden han är satt att bestämma över utan har andra som bistår med just den kunskapen – hövdingen går till medicinmannen. Det kan accepteras i vissa enstaka fall men om det sker per automatik och alltid är det direkt menligt för ledargestalten och i förlängningen för vårt förtroende.

Lite mindre komplicerat kan det väl uttryckas som så att det är svårt att ha förtroende för en näringsminister som aldrig drivit ett eget företag, en försvarsminister som inte gjort allmän värnplikt eller en miljöminister som uttalar sig i rovdjursfrågor från centrala Stockholm.

Om dessa skillnader blir för stora eller för allmänheten påtagliga blir resultatet entydigt ett utbrett förakt för politiker och den styrning de utövar. Problemet är inte att vi har för många politiker, myndigheter och förordningar utan att de har så dålig förankring i verkligheten. Nu är verkligheten som begrepp lite utslitet men om piloten endast flugit simulator borde han inte få lämna marken med så mycket som en enda passagerare.

En näringsminister som inte i stött på en momsdeklaration, anställningsregler, exportrapporter till SCB, kreditförluster och sviktande orderingång borde över huvud taget inte få uttala sig i frågor som rör näring. Inte heller en miljöminister utan vare sig tamboskap eller frijagande jakthund kan, oavsett vilja sätta sig in i hur ett rovdjursangrepp berör och förstör för den som blir drabbad. Och hur man som försvarsminister kan komma undan med…

Egentligen är det helt absurt. Att vi accepterar samhällskirurger utan kunskaper om dess anatomi. Hur enda in i Älmhult kan en hel yrkeskår kollektivt bortse från bakgrund och kompetens vid själva anställningsprocessen – det övergår mitt osimulerad förstånd.

Länkat: DN, SVD

Arbetslöshet i kronor och ören

Vi har enligt SCB 4 460 000 sysselsatta personer i Sverige och 387 000 arbetslösa vilket motsvarar en relativ arbetslöshet om 8%. Slår man det här på miniräknaren kommer man fram till en något lägre faktiskt siffra men jag använder SCB:s procentsats i alla fall.

12% arbetslöshet skulle rent matematiskt motsvara drygt 535 000 personer. Den relativa delen som SCB pratar om vet jag inte vad den innebär men det är i princip avrundningsfel och gör föga skillnad för mitt inlägg.

Snittlönen alla sektorer är 25 800 Kr enligt SCB. Det innebär en intäkt för kommunen varje månad om drygt 7 740 Kr i form av kommunalskatt (höftar med 30%). Det innebär också en inkomst till staten om 8 256 Kr i form av arbetsgivaravgift. En arbetslös betyder således en minskad skatteintäkt för samhället om ganska precis 16 000 Kr / månad och 192 000 Kr / år. Nu vet jag att det från arbetsgivaravgiften skall sättas av pengar till framtida pension som på så vis inte kan eller skall räknas som en inkomst för staten men de har varit där och lånat förr så det är högst troligt att det händer igen.

Nuvarande inkomstbortfall för stat och kommun är således 387 000 * 192 000 = 74 304 000 000 (Sjuttiofyra miljarder trehundrafyra miljoner ) kronor.

Det teoretiska inkomstbortfallet vid 12% arbetslöshet hamnar i häradet 102 720 000 000 (Hundratvå miljarder sjuhundratjugo miljoner ) kronor. 103 miljarder i direkta skatteintäkter som faller bort. Vad det sedan innebär i minskande punktskatter och mervärdesskatt är svårt att sia om men skillnad blir det.

Dessa teoretiska 103 miljarder kan ställas mot de totala skatteintäkterna 2008 som var 1489 miljarder. Dessa utgjordes till 60% av direkta och indirekta skatter på arbete.

Mer om var skatterna kommer ifrån på Ekonomifakta.

Det krävs ingen större fantasi för att förstå att statsfinanserna går en mörk framtid till mötes och att försiktighet är en dygd. De överskott staten hade under de goda åren lär inte räcka länge givet att de inte redan faktiskt är förbrukade. Att med så stort ekonomiskt ansvar glädjas åt ett överskott om 3% känns inte direkt riskavert.

Lätt överdrivet kan man nästan säga att den Svenska och till stor del även den Europeiska modellen är som en gigantisk LBO (Leveraged Buy Out) av nutida och framtida skatteintäkter. Den typen av affärer klarar knappt normala konjunktursvängningar och än mindre onormala. LBO:n kom till vägs ände denna gång och så kanske även den Svenska modellen.

Spik i foten?

Byggnads visar sig på styva linan samtidigt som Borg ärligt och insiktsfullt pratar om en eventuell massarbetslöshet. Antingen har Byggnads en strejkkassa som är betungande eller så har de tillgång till helt andra mätmetoder och kristallkulor än de namntunga prognosmakarna. Mer troligt är att ledarskiktet i Byggnads är tillsatts enligt The Wanja Principle – låg kompetens ger hög position.

Borg är enligt mig en smula unik för att vara politiker. Han är nog den på den Svenska arenan som kommer närmast sanningen om hur svår den här konjunkturförsämringen egentligen är. Att det kanske inte alls handlar om ett V och inte heller om ett U utan om ett X som där får representera en slutpunkt i den moderna västliga ekonomin.

Man skall enligt de visa välja sina strider. Såväl tidpunkt som motståndare och orsak torde ingå i valet. Byggnads ligger inte rätt på någon av punkterna. Allra minst i valet av tidpunkt.

Det är inte gryning. Det är midnatt.

Kostnadsläget stupid, kostnadsläget.

Under en promenad våren 2008 snubblade jag på en grävmaskinist med en imponerande grävmaskin. Efter att ha tittat på grävandet en stund kommer maskinisten ut och jag får tillfälle att prata lite med honom. För jag precis som många andra med tomt har alltid något som skall eller borde grävas. Efter att ha redogjort för vad som behövde göras på min tomt lovade han att återkomma när det ”lugnat ner sig lite”.

Sommaren gick, hösten gick, vintern kom och ingen grävare i sikte. Jag hade nästan glömt bort grävbehovet då han en dag knackade på dörren och med händerna i fickorna frågade om jag ville ha jobbet utfört.

Nu, var det lågkonjunktur, tänkte jag. Sist vi hade hantverkare vid dörren med mössan i hand är svårt att minnas. Jag hasplade ur mig något på gränsen till otrevligt om att tillgången på jobb hade nu alltså blivit så dålig att man till och med gjorde hembesök. Maskinisten skruvade lite på sig och gav mig motvilligt rätt.

Nåväl, vi gick åstad och tittade på stenhögen som skulle bort från tomten samtidigt som jag började prata om kostnader. Första maskinistfrågan var om huruvida jag ville ha kvitto? Mitt svar var då naturligtvis hur stor skillnaden var mellan blanche et noir. Jo, det är väl momsen då tyckte grävskopisten.

Jordfösaren trodde tydligen att han träffat på ytterligare en ekonomisk, matematisk idiot. Min tomt är inte bara min tomt utan även en del i en momspliktig rörelse – jordbruket. Försålt spannmål betyder moms ut som bäst utnyttjas genom moms in. Och som rörelseidkare är jag mer än väl medveten om övriga skatter som belastar bruttot – arbetsgivaravgift och löneskatt.

Att som privatperson gå på ”utan moms” bluffen är dumt. Vill snickaren normalt ha 350 kr plus moms i timmen och erbjuder dig detta utan moms som ett bra pris skall du naturligtvis replikera med följande:

Eftersom du vill ha ett RNF-bidrag (Rakt Ner i Fickan) föreslår jag att vi från dessa 350 kronor även drar arbetsgivaravgiften, ca 32% och då hamnar vi på ungefär 265 kronor. Från dessa skall vi även dra löneskatten, även den i 30% häradet vilket gör att vi hamnar på i runda slängar 200 kronor.

Trillar polletten ner hos hantverkaren har du sparat 150 kronor på givet bud.

Att som näringsidkare gå med på momsbluffen är mer än lovligt korkat. Först skall du skatta ut pengar ur rörelsen och sedan använda dem i rörelsen med argument om att slippa momsen. Det kommer aldrig att hända och hände inte heller denna gång.

Nu, var det i och för sig inte skillnaden mellan svarta och vita detta inlägg skulle handla om utan mer min förväntan om en prisjustering på utförda tjänster. För jag är väl medveten om hur överetablerad entreprenadsvängen är för tillfället, att de dras med svåra lönsamhetsproblem, att konkurserna ökar lavinartat och att antalet ”nästan nya” maskiner på andrahandsmarknaden är minst sagt digert.

När väl jobbet var utfört kom så fakturan. Med moms på toppen av ett ganska saftigt pris. Ungefär 30% mer än vad jag trodde vi skulle landa på. Minst sagt förvånad över den uteblivna prisjusteringen betalade jag i alla fall fakturan och tänkte att jag vid första bästa tillfälle skulle föra saken på tal med grävskopans förare tillika ägare.

Möjligheten bjöds i alla fall en kort tid efter utfört arbete. Jag påpekade att jag tyckte priset varit på gränsen till oskäligt och att jag hade förväntat mig en inte så liten konjunkturpremie för att han faktiskt fått göra jobbet i uppenbar brist på annat. Det var alltså inte så att han på den arbetade tiden hade en alternativintäkt, andra pengar maskinen kunde tjäna.

Jag frågad helt sonika när han tänkte sänka priserna för att möta de sämre tiderna och på så vis få mer tid på maskinen. Han svarade då att det helt berodde på kostnadsläget eller som han uttryckte sig ”jo de beror ju på vicka kostnader man har”.

Jag misstänker att en försvarlig del av hans kostnader är räntor och amorteringar på maskinparken. Även den lilla företagaren har glömt begreppet balansräkning och fokuserat på månadskostnader. Kostnader som lätt absorberas i en stigande marknad men som utan marginaler fort blir betungande när arbetstillfällena tryter. Har han gjort en budget utifrån 40, 50 eller 80% beläggning? Ligger man i det övre skiktet är man helt rökt nu när grunder till nyckelfärdiga småhus inte är lågt hängande frukt. Och när marknaden för hemmapooler även den avstannat då ”Ah, 200 tusen till kan vi låna!” inte känns lika attraktivt, är utsikterna för grävjobb inte lika lysande som för bara ett år sedan.

Jag sade i alla fall till grävaren att det fanns mer att göra på gården men inte till det priset utan möjligtvis hälften.

Jag tror han knackar på i höst.