Regelmässigt förhinder

Det borde ha varit enkelt. Ett beslut, en åtgärd och ett resultat som åtnjutit respekt hos väljarna. Som korv med mos – enkelt. Men istället blev det komplicerat och tydligen omöjligt att genomföra.

Om det är så att det faktiskt föreligger ”systemiska” hinder för att genomföra en frysning av politikernas löner har vi ett felaktigt utformat system. Åtminstone felaktigt ur ett medborgarperspektiv. Ur en politikers perspektiv är det naturligtvis trevligt att slippa genomföra en så reell solidariskt handling som ”inte mer pengar i min plånbok” faktiskt innebär.

Jag fick inte så lite ont i ögat när jag såg att Sahlin dänger in 131.000 i månaden och att det dessutom var ”beslutat” i partiledningen att hon som oppositionsledare skulle åtnjuta samma inkomst som sittande statsminister. Lycka till 2010 med anknytningen till väljarkåren.

Om man som politiker inte inser den kommunikativa kraften av en solidarisk lönebegränsning saknar man kontakt och inlevelse. Ett strategiskt misstag i en eventuell kamp mot politikerförakt. Inte för att jag tror att någon sådan bedrivs aktivt men som tanke är det intressant då det på sätt och vis antyder att de egentligen ger blanka fan i vad folk tycker.

Vi genomlider just nu en allvarlig ekonomisk kris. En kris som kommer skala av en betydande del arbetare från marknaden, som kanske inte hittar tillbaka till en jämförbar tillvaro i framtiden. Det är på riktigt, surt och genomtråkigt men det finns en ljuspunkt – krisen stresstestar inte bara det ekonomiska systemet utan också det politiska.

Jag vill påstå att krisen inte bara visar att vi haft en finansmarknad för cowboys utan att vi också styrts av en politik med för få inslag av pragmatism. De politiska beslutens verkan är vad som är betydelsefullt inte hur de låter.

Att bedriva politik med låg verkningsgrad fungerar utmärkt i en uppåtgående marknad men när trenden vänder kommer den precis som de finansiella trolleriprodukterna att haverera.