Priced to move

Jag är något av en ”blockoholist”. Vore det inte för viss självkontroll hade jag nog surfat bort såväl fru som barn vid det här laget. Blocket är min lilla annonskamin i datorn där jag kan hoppa mellan sprakande annonser och gå husesyn långt in i det mänskliga psyket.

Man kan lätt få en känsla av att försäljning av egendom till viss del är behäftat med skam. Som att det redigaste vore att behålla allt man någonsin köpt på sig till dess det var dags att gå hädan och sedan låta barnen sköta jobbet. Det gäller naturligtvis inte alla varor men vissa är särskilt jobbiga att skiljas ifrån – bilar, båtar och väldigt dyra leksaker för vuxna.

Det är i dessa kategorier du finner flest argument om varför varan är till salu. Säljes på grund av:

- köp av större
- tjänstebil
- nya projekt
- sjukdom
- skilsmässa

Sanningshalten är naturligtvis svårbedömd i samtliga men ur ett rent försäljningstekniskt perspektiv kvittar det för en sann blockoholist. Mat- eller klädbutiken argumenterar sällan varför de har varor till salu och de säljer ändå. Inte heller båt- och bilfirmor förväntas argumentera varför de säljer.

Här har annonsören mycket att lära. Kort kan man väl säga att varan varken blir bättre eller sämre för att den döljs bakom valfritt argument. Varan är vad den är oavsett om innehavaren brutit benet, tappat intresset eller skaffat en ny större, bättre. Argumentannonserna har också en tendens att ligga länge vilket leder i bevis att det till och med kan vara kontraproduktivt. Trots detta fortsätts det argumentera.

Ett som många tror, pangargument, är vad varan kostat som ny. Här används inte allt för sällan fler än tre utropstecken och versaler – HAR KOSTAT 650.000!!! NU ENDAST 410.000!!! Man kan väl säga som så att den där Baylinern med dubbla V8:or liksom gått ur tiden och att det inte spelar någon roll hur många utropstecken som används – den kommer inte att säljas till det priset.

Priset är nämligen pudelns kärna. En riktig blockoholist vet detta. Amatören famlar i tydlig okunskap. Här kommer också skammen in för det är nu korten läggs på bordet, sluträkningen för ett par års sommarnöje under dundrande högkonjunktur. Det är deflation i sin allra råaste radhusform. Stadsjeepen drog förvisso inte så mycket bensin men kostade 50 kronor i värdeminskning per mil när den väl lämnade garageuppfarten för nya äventyr. Mycket blekare och krankare än så kan inte eftertanken bli.

För att sälja en vara måste den ha rätt pris. Särskilt i en lågkonjunktur med reellt sjunkande antal arbetstillfällen. Rätt pris nu är inte samma sak som rätt pris för 6 månader sedan och rätt pris är inte heller baserat på hur stor restskulden är – rätt pris är det som får varan såld.

Det kollektiva medvetandet har gått från ”must have” till ”need to have”, från hanterbar månadskostnad till begrepp om faktisk nettoskuld. Tyskbilen utanför huset som tydligt signalerade att du hade råd har blivit ett balansräkningsmonument på skuldsidan. På en gata nära dig skiftar andrahandsmarknaden från ”greed” till ”fear” och i orderdjupet syns inga köpare.

Det är inte läge för POK. Möjligtvis BVSA men Priced to move är helt rätt.