Skillnad som gör skillnad.

Det går utan större ansträngning att konsumera ljud, bild och text tjugofyrasju, så för att inte drabbas av överbelastning, floskeltrauma och mediatinnitus måste man således vara selektiv. Annars förlorar man sin kompass och riktning.

Jag läser en ”tung” intervju med Sahlin i SVD. Läser är för övrigt en överdrift – skummar är mer korrekt. Jag behöver inte läsa då Monas ton, anslag och rytm liksom är känd – retoriska crescendo och refränger känns igen innan de spelats. Hon är direkt ospännande, släpande och mer intellektuellt slängig än vad jag tror krävs för att inrymmas i begreppet folklig.

Självkritiken begränsas till att hon tror sig kunnat uppfattats som gnällig – I rest my case.

Nåväl, som rubrik och ingress antyder skulle det här handla om att vara selektiv och hur man går tillväga för att lyckas med det utan att missa pudelns kärna. Det finns några enkla regler för hur man snabbt och enkelt kan dissikera information. Ni får gärna komplettera med egna då jag inte tror mig sitta på hela verktygslådan.

- Var alltid kritisk. Med alltid menar jag verkligen alltid och inte bara då du anser dig ha tid. I långa loppet är vinsten oändlig.
- Försök förstå vem som vinner kontra förlorar på informationen.
- Vem eller vilka levererar informationen – vem är budbäraren?
- I vilket sammanhang levererades informationen? Sammanhang är i detta fall ett begrepp som spänner över såväl tid som rum men kanske framför allt över andra informationskluster.

Men för att över huvud taget göra denna manöver måste man först och främst avgöra om det är information som presenteras eller om det bara är mediatinnitus. Därför är det nödvändigt att definiera information.

Information är en skillnad som gör en skillnad.

Så enkelt, vacker och användbart. Det är mitt mediala lackmus som funkar i alla väder, min floskeldetektor utan driftstörning som skiljer ljud från oljud.

När Sahlin i det här fallet säger att hon ”tittar framåt” och att hon ”försvarar varje steg” utan att sitta med ånger så är det inte information då det inte gör någon skillnad. Hon skiljer sig nämligen inte från någon annan ledare. Varken inom korpfotboll, näringsliv eller politik. Det ligger i en ledares arbetsbeskrivning och förväntade egenskap att titta framåt, att ta ställning och självklart också ansvar.

Så, utifrån definitionen av information kan vi konstatera att uttalandet är lika innehållslöst som ett väderkonstaterande och att det heller inte är information utan egentligen bara en utandning med vokabulärt innehåll.

Andas in, andas ut, andas in.

Ovetenskap, likriktning och trygghet.

Det finns givna spelregler och tyngdlagar för i stort sett alla händelser på planeten jorden. Vissa går att fastställa genom precisa instrument som på ett nanoögonblick berättar om det är rätt eller fel, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det mäts och forskas så till den milda grad att vi snart tror oss ha kontroll på allt förutom de ¾ av världshaven som fortfarande står på tur att genomsökas.

Att mäta ger insikt och skänker ett ögonblick av kunskap och kontroll. Det amorfa (formlösa) kan för en stund fastställas, dokumenteras och avfärdas eller framhävas. Att mäta ger ett absolut sken av att saker och ting är under kontroll.

Sedan i stort sett varenda publikation idag innehåller en ekonomidel är det hart när omöjligt att inte bli varse ekonomisk statistik. Vi blir serverade ögonblicksbilder av arbetslöshet, produktivitet, skuldsättning, räntor och valutor med en nästan naturvetenskaplig precision. Det är decimaler, grafer och procentenheter i trevliga färger och snygg inramning.

Sammantaget ger all denna information en bild av ett fungerande system. Ett system som försäkrar mot det oväntade – den svarta svanen. Det är också så att informationen genom sitt omfång framstått som absolut säker – ekonomi har transformerats från medvetenskap till något snarlikt vetenskap.

I och med denna transformation har vi också letts tro att vi kunnat förutse förlopp och framtida skeenden. För det kan man nämligen inom naturvetenskap – klyv en atom och du får energi. Klyv en ekonomi och du får oreda.

Vart vill jag komma med detta resonemang? Så här en bit in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet är det uppenbart att fler än jag kliar sig i huvudet, att fler vilseletts in i tron att den moderna ekonomiska modellen är genomrobust, osänkbar och krockkuddeförsedd. Globalisering och enorma system har helt okritiskt i egenskap av sin storhet beaktats som säkra – Titanic 2.0.

Tvärtom är det storskaligheten och omfånget som medfört osäkerheten och det påföljande extrema händelseförloppet. När vi precis lärt oss vad globaliseringen innebär får vi också reda på dess avigsidor – allt händer alla på en och samma gång. Tillgång och efterfråga är inte en angelägenhet på nationell eller kommunal nivå utan en global fråga.

Globalisering och viljan att bygga stora enheter har medfört likriktning. Det ligger i sakens natur och kallas på ekonomispråk för skalfördelar. Skalfördelar är en managementfavorit för att det är lätt att härleda ekonomiska effekter. Skalfördelar är bra till en viss gräns men likriktningen innebär också en stor sårbarhet inför förändring.

För att komma tillrätta med denna kris skulle vi behöva återgå till den lilla modellen. Det hanterbara, lokala och diversifierade. Vi måste förlita oss mer på kritiskt tänkande, reflektion och egenhet istället för ekonomiska doktriner och modeller från ovan. Vi måste se den reella marknaden själva och inte få den serverad via media.

Det är naturligtvis en utopi. Storhet har nämligen andra medförda egenskaper – dels har den via sin likriktande verkan fjättrat såväl arbetar som politiker vid sina smedjor och dels kan den fortsätta framstå som fungerande trots att den är svårt skadeskjuten. Via statistisk semantik övertygar den oss om att allt står väl till – EKG:n visar på hjärtrytm.

Att respiratorn går på högvarv bryr vi oss inte om.

Länkat: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Konjunkturen toppar ur när…

# Konsultkompisen säger upp sig för att starta eget.

# Grannens andrabil bestyckas med 19-tummare.

# Alla inbegripna i serviceyrken tror att det bara är en hållplats på väg till ett jobb inom media.

# Varannan konversation innehåller fraser som ”Ah, en sån tänkte jag skaffa” eller ”Nä, vi bytte ut hela skiten mot nytt vet du”.

# Folk intresserar sig för VM i kaffekokning och det finns avancerade utbildningar i hur man kokar, mjölkbestyckar, ångar och serverar.

# Det öppnar butiker där ekvationen varor per kvadratmeter säljyta rör sig mot noll samtidigt som varans pris går mot oändligheten.

# Det är 20 års väntetid på att få båtplats i Luleå.

# Det går åter att livnära sig som företagsdoktor.

# Folk betalar likvärdiga priser för bottenvåning som 1 trappa upp.

# Lantmännen ritar om sin logotyp en smula till det facila priset av drygt 200 miljoner.

# Man betalar villigt 700 kronor för plasttofflor i gräsliga färger.

# Man ser folk som bygger pool norr om Gävle.

# Hantverkaren debiterar som en IT-konsult och har fullt upp.

Nu var det en stund sedan konjunkturen toppade ur så det kan vara svårt att komma ihåg hur det var men fyll gärna på med egna iakttagelser.

Bananrepublik?

Det är väl som så att man med åldern kan bli konservativ i överkant, att man har åsikter om neon, materialval och musik som egentligen inte är så viktiga utan som med lätthet sorteras under gnäll.

Men inom vissa områden är det faktiskt så att nymodigheter och avsteg från det historiskt korrekta gör sig särskilt dåligt. Postväsendet är ett utmärkt exempel på en sådan verksamhet som egentligen bara behöver följa några enkla förväntade åtaganden för att göra folk nöjda.

Posten har haft en lång fin tradition av att publicera frimärken med såväl vackra som historiskt relevanta motiv. Man har också länge hållit fast vid att frimärken skall graveras och inte tryckas med vanlig offset teknik.

Gravyr ger ett beständigt intryck och signalerar värdehandling. Offset kan på sin höjd vara en värdekupong för falukorv. Men, men, jag har i alla fall haft visst överseende med de tryckta frimärkena med förklistrad baksida för det har alltid funnits graverade att köpa istället.

Men, så idag kom dagen då jag blev utan gravyr och istället blev tilldelad något som jag inte i min vildaste fantasi trodde Posten skulle befatta sig med. Än mindre ge ut.

Vad ända in i helsefyr är detta? Finns det över huvud taget någon Svensk anknytning till denna vedervärdiga skapelse annat än barnprogrammet Bananer i pyjamas? Eller är det så att vi som storkonsumenter av bananer nu är så förtrogna med denna frukt att vi helt enkelt petar bort konungen och upphöjer bananen till ny landsrepresentant och företrädare? Eller är det någon form av sublim psykologiskt operation i syfte att förbereda Sverige inför möjligheten att bli bananrepublik.

Nej, mest troligt är det bara någon på postens avdelning för frimärksutveckling som velat liva upp stämningen lite. Som tänkte att gula frukter är skoj och att konungar, djur, landskap och uppfinningar är tråkigt och gammalt, har vi haft alldeles för länge, typ. Lite omväxling förnöjer som det heter.

Gör om. Gör rätt.

Moderna paradoxer.

Motsägelser är spännande till sin natur och ger upphov till eftertanke. Man kan doktorera med en speciell paradox som utgångspunkt och man kan kasta bort sitt liv på en annan. Vissa är i praktiken inte möjliga att lösa men det görs i alla fall ständiga försök. Nu hade jag inte tänkt försvinna in i omöjliga historiska och filosofiska paradoxer utan försöka belysa några mer handfasta, jordnära och alldagliga paradoxer.

Sportmodeparadoxen
För ungdomar finns det få kläder som inte på något vis är lite ”active”. De andas, tål väta och sträcker ut på lämpliga ställen för att göra så lite som möjligt för att förhindra framfart i sjumilaspåret. Det kläs på i lager efter lager för att eventuell transpiration inte skall stöka till själva sportupplevelsen eller utevistelsen. Det är glada färger som signalerar allt annat än svårmod och jämmer inför att bestiga världens högsta berg.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det överlag är ett snyggt och välskräddat klädval men jag kan inte undgå att förvånas över den utbredda inaktivitet som verkar ha kommit med detta mode. Nästan som ett brev på posten.

Det larmas till höger och vänster om vår inaktivitet och vad den kommer att betyda för framtida sjukvårdsbehov. Det lär också vara svårt att hitta lämpliga rekryter till jägarförbanden då urvalet med nödvändiga fysiska i kombination med psykiska egenskaper är för litet. Och att ha diabetes är inte mer uppseendeväckande än pälsallergi.

Vi som slet i vårt anletes svett med äckligt breda skidor av trä, instängda i kläder av ylle, vadmal och bomull har troligtvis tillryggalagt oändligt många fler mil i skog och mark än denna lilla klick av goretex, grafit och stötdämpande gel.

Jag har svårt att helt förklara detta fenomen av inaktivitet men jag vågar tillskriva en inte allt för liten del till just själva kläderna. Om aktiviteten är en upplevelse med givna delmoment med inbördes viktning är klädmomentet av större vikt nu än det var förr.

Man behöver inte göra rätt, bara man ser bra ut under tiden.

Köksparadoxen
If I had a dollar för varje gång jag sett, läst eller hört om nya drömkök hade jag haft en anställd kock vid det här laget. Det mediala utrymmet för kök och mat är nästan obegränsat. Med suggestiv bild- och ljusteknik kan vi följa cannapéer, viltraguer och soppor med skum när helst vi så önskar. Och när man trodde att det ultimata köket var uppfunnet kom ett nytt med mer rostfritt, stensatt och elektroniskt.

Missförstå mig inte nu heller. Jag älskar kök. För att inte tala om mat och matlagning. Som jägare och innehavare av ett eget viltskafferi i form av mark är matlagning très important. Men precis som med sportmodet har kök- och mathaussen generellt sett inte ökat aktiviteten i köksregionen.

Detta är ett fenomen som berörts i media lite så där by the way, men som det verkar köper vi mer färdiglagad mat nu än vi gjorde förr. Och jag kan genom egen erfarenhet säga att mina matupplevelser på bortaplan sällan stått i paritet med inredningen. I vissa fall absolut men överlag sällan.

Matlagning kräver förutom schyssta råvaror (senaste modet) även lite mer flyktiga ingredienser såsom tålamod, känsla, uppfinningsförmåga och kärlek. Ingen av dessa kan köpas i paket och den sista kan absolut inte köpas för pengar. Att se en viltpaté tillagas inom en viss programtid ger inte upphov till känsla och skapar heller inget tålamod. Möjligtvis hunger.

Köksparadoxen angränsar till sportmodeparadoxen. Kanske ligger även förklaringen nära till hands. Att matlagning och köksupplevelser är delmoment i ett större begrepp så som äta. Och att vi genom tillväxten av vissa delmoment låter andra stå åt sidan.

Kanske är det också så att fenomenet är en funktion av marknadens hastighet och reproduktionsvilja kontra det mänskliga psykets förmåga och uthållighet. Dessa håller inte alltid jämn takt. Eller, vi är fortfarande en polarkaka hur jävla mycket surdeg vi än vill vara.

Det behöver inte smaka bra, bara det är rostfritt.

More is more.

Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.

Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.

Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?

En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.

Hjälmtvång och riskhantering

Som förälder med en relativt klar bild av hur min egen barndom såg ut och även i stora drag vad den innehöll, har jag såväl förfärats som förundrats över dagens uppsättning barnaskaror. Förfärats över hur de hanteras och förundrats över hur de själva agerar.

Den allenarådande och normativa bilden av föräldraskap är att vi skall vara ”beskyddare” och ”reseledare”. Att komma på något så vildsint som att ”upptäckare” och ”medresenär” kanske är ett bättre alternativ bemöts med kompakt ogillande tystnad.

Inget mer fika vid den föräldraträffen.

Vid ett tillfälle iakttog jag en sjundeklass som spelade brännboll. Mitt minne av brännboll var att det var en såväl rolig som prestigefylld sport som engagerad fysik och praktisk matematik på ett finurligt sätt. Jag såg fram emot att få se några ordentliga slag, frivarv, lyror och hejarop. Ganska snart stod det klart att merparten av barnen knappt kunde springa. De saknade helt tekniken, orken och lusten. Att slå visade sig näst intill omöjligt och av de 12 pojkar som deltog var det endast en (1) som inte använde sig av ”dasslocket”. Att använda nämnda slagträ var under min barndom behäftat med stor skam. Så stor, att om man nu inte kunde tekniken svarvade man helt sonika ett eget slagträ med vilket man övade in färdigheten på hemmaplan. Nåväl, inga av brännbollens moment genomfördes med någon form av elegans eller talang under denna gymnastiktimme.

Jag gick därifrån min sagt bedrövad. Vem hade berövat barnen viljan att kasta boll, springa fort och skjuta hårt?

Detta mysterium gav i alla fall upphov till fortsatta iakttagelser och funderingar kring barns varande och uppförande. Detta parallellt med att media överöste mig med larmrapporter om barn som råkat ut för en det ena en det andra. Klätterställningar, sandlådor och leksaker var alla potentiella dödsfaror om man inte såg upp.

Och föräldrarna såg upp och gav sina barn hjälmen.

Ett tag kändes det som att den förälder som lyckades ha sitt barn iförd hjälm flest timmar på dygnet var den ohotade toppföräldern i kvarteret. Hjälmen blev en förlängning av navelsträngen in i det oändliga men bort från det okända. Barnet kom närmare föräldern men längre bort från sig själv och sin egen utveckling.

När hjälmtvånget varit verksamt i en halvlek började det i alla fall så smått dyka upp larmrapporter om att barn mådde dåligt. Så dåligt i vissa fall att de kunde tänka sig att avsluta sina liv här på jorden. Ve och fasa ropar föräldrakollektivet samtidigt som de kollar att hjälmspännet sitter ordentligt.

Spännet sitter naturligtvis ordentligt. Tro inget annat. Och spisskyddet är monterat, trösklarna borttagna, lådorna säkrade, diskmedlet undanstoppat och tomten är inhägnad.

När mina barn slår sig, skär sig eller bränner sig inom rimliga gränser brukar jag utropa – ”Bra! Nu vet du hur det känns!”. Nu sätter väl Lattékollektivet kaffet i halsen och ropar på hjälmtvång men jag framhärdar att det är bättre med små sår på små barn än stora sår på stora barn. Och att ett barn genom sina olyckor lär sig gravitationens allenarådande kraft, stålets skärpa och eldens hetta. Eller normal riskhantering lite enklare uttryckt.

Vad hjälmtvånget och den ständigt uppkopplade navelsträngen ger i form av trygghet tar den också bort i direkt inlärning. Med direkt inlärning avser jag då främst den fysiska men i förlängningen även den psykiska. En sund själ i en sund kropp är egentligen i ordningen fel uttryckt. En sund kropp ger en sund själ, är mer kongenialt med däggdjurets utveckling.

Att inte kunna slå med det runda slagträet ger ett kännligt men svårdefinierat avtryck i själen. Barns behov av risk är större än det egentliga behovet av trygghet. Barn kan konsten att portionera risk - om de får. Fråntar du dem möjligheten att portionera kommer kanske allt på en gång och då finns ingen tidigare lagrad kunskap som står i beredskap. Fallet bli för högt och såret för djupt.

Till min glädje höjs det nu röster om att vi behöver låta våra barn ta risker för att bli hela människor. Hjälmtvånget kanske har kulminerat och en ny rörelse tar form där uppvuxna barn tänder hjälmbål, klipper symboliska navelsträngar och dansar frigörelsens dans.

Träd är till för att klättras i.

Poltiskt simulator.

Det är ofrånkomligt att de som leder är av en annan natur än de som följer. Väldigt få kan på fullt allvar säga att de minsann kan göra ett lika bra ledarjobb som de som faktiskt gör det. Jag tror inte heller att det ligger i vår natur att inte acceptera att ett ledarskap faktiskt måste finnas. Såväl kollektivet som individen är i behov av en generell riktning, en allmän uppfattning och idé att använda som grund i sin egen värld.

Skillnader vi faktiskt kan acceptera är begränsade och svårbemästrade. Vi har stor acceptans för skillnader inom kunskap och erfarenhet men mindre så inför skillnader i släktskap och uppväxt. Likaså har vi full förståelse för rent fysiska olikheter som begränsar eller stärker en individ eller grupp. Vi kan också förstå att det finns skillnader i syn lite beroende på perspektiv men här börjar vi röra oss i gränslandet till det som inte så lätt accepteras.

Hur ser det då ut ur ett politiskt perspektiv? Politiker, tillsatta genom demokratiska processer som åtminstone rent begreppsmässigt stödjer uppfattningen om att vi behöver ett ledarskikt, fattar beslut som påverkar samhället. Politikern är sällan själv sakkunnig inom de områden han är satt att bestämma över utan har andra som bistår med just den kunskapen – hövdingen går till medicinmannen. Det kan accepteras i vissa enstaka fall men om det sker per automatik och alltid är det direkt menligt för ledargestalten och i förlängningen för vårt förtroende.

Lite mindre komplicerat kan det väl uttryckas som så att det är svårt att ha förtroende för en näringsminister som aldrig drivit ett eget företag, en försvarsminister som inte gjort allmän värnplikt eller en miljöminister som uttalar sig i rovdjursfrågor från centrala Stockholm.

Om dessa skillnader blir för stora eller för allmänheten påtagliga blir resultatet entydigt ett utbrett förakt för politiker och den styrning de utövar. Problemet är inte att vi har för många politiker, myndigheter och förordningar utan att de har så dålig förankring i verkligheten. Nu är verkligheten som begrepp lite utslitet men om piloten endast flugit simulator borde han inte få lämna marken med så mycket som en enda passagerare.

En näringsminister som inte i stött på en momsdeklaration, anställningsregler, exportrapporter till SCB, kreditförluster och sviktande orderingång borde över huvud taget inte få uttala sig i frågor som rör näring. Inte heller en miljöminister utan vare sig tamboskap eller frijagande jakthund kan, oavsett vilja sätta sig in i hur ett rovdjursangrepp berör och förstör för den som blir drabbad. Och hur man som försvarsminister kan komma undan med…

Egentligen är det helt absurt. Att vi accepterar samhällskirurger utan kunskaper om dess anatomi. Hur enda in i Älmhult kan en hel yrkeskår kollektivt bortse från bakgrund och kompetens vid själva anställningsprocessen – det övergår mitt osimulerad förstånd.

Länkat: DN, SVD

Kostnadsläget stupid, kostnadsläget.

Under en promenad våren 2008 snubblade jag på en grävmaskinist med en imponerande grävmaskin. Efter att ha tittat på grävandet en stund kommer maskinisten ut och jag får tillfälle att prata lite med honom. För jag precis som många andra med tomt har alltid något som skall eller borde grävas. Efter att ha redogjort för vad som behövde göras på min tomt lovade han att återkomma när det ”lugnat ner sig lite”.

Sommaren gick, hösten gick, vintern kom och ingen grävare i sikte. Jag hade nästan glömt bort grävbehovet då han en dag knackade på dörren och med händerna i fickorna frågade om jag ville ha jobbet utfört.

Nu, var det lågkonjunktur, tänkte jag. Sist vi hade hantverkare vid dörren med mössan i hand är svårt att minnas. Jag hasplade ur mig något på gränsen till otrevligt om att tillgången på jobb hade nu alltså blivit så dålig att man till och med gjorde hembesök. Maskinisten skruvade lite på sig och gav mig motvilligt rätt.

Nåväl, vi gick åstad och tittade på stenhögen som skulle bort från tomten samtidigt som jag började prata om kostnader. Första maskinistfrågan var om huruvida jag ville ha kvitto? Mitt svar var då naturligtvis hur stor skillnaden var mellan blanche et noir. Jo, det är väl momsen då tyckte grävskopisten.

Jordfösaren trodde tydligen att han träffat på ytterligare en ekonomisk, matematisk idiot. Min tomt är inte bara min tomt utan även en del i en momspliktig rörelse – jordbruket. Försålt spannmål betyder moms ut som bäst utnyttjas genom moms in. Och som rörelseidkare är jag mer än väl medveten om övriga skatter som belastar bruttot – arbetsgivaravgift och löneskatt.

Att som privatperson gå på ”utan moms” bluffen är dumt. Vill snickaren normalt ha 350 kr plus moms i timmen och erbjuder dig detta utan moms som ett bra pris skall du naturligtvis replikera med följande:

Eftersom du vill ha ett RNF-bidrag (Rakt Ner i Fickan) föreslår jag att vi från dessa 350 kronor även drar arbetsgivaravgiften, ca 32% och då hamnar vi på ungefär 265 kronor. Från dessa skall vi även dra löneskatten, även den i 30% häradet vilket gör att vi hamnar på i runda slängar 200 kronor.

Trillar polletten ner hos hantverkaren har du sparat 150 kronor på givet bud.

Att som näringsidkare gå med på momsbluffen är mer än lovligt korkat. Först skall du skatta ut pengar ur rörelsen och sedan använda dem i rörelsen med argument om att slippa momsen. Det kommer aldrig att hända och hände inte heller denna gång.

Nu, var det i och för sig inte skillnaden mellan svarta och vita detta inlägg skulle handla om utan mer min förväntan om en prisjustering på utförda tjänster. För jag är väl medveten om hur överetablerad entreprenadsvängen är för tillfället, att de dras med svåra lönsamhetsproblem, att konkurserna ökar lavinartat och att antalet ”nästan nya” maskiner på andrahandsmarknaden är minst sagt digert.

När väl jobbet var utfört kom så fakturan. Med moms på toppen av ett ganska saftigt pris. Ungefär 30% mer än vad jag trodde vi skulle landa på. Minst sagt förvånad över den uteblivna prisjusteringen betalade jag i alla fall fakturan och tänkte att jag vid första bästa tillfälle skulle föra saken på tal med grävskopans förare tillika ägare.

Möjligheten bjöds i alla fall en kort tid efter utfört arbete. Jag påpekade att jag tyckte priset varit på gränsen till oskäligt och att jag hade förväntat mig en inte så liten konjunkturpremie för att han faktiskt fått göra jobbet i uppenbar brist på annat. Det var alltså inte så att han på den arbetade tiden hade en alternativintäkt, andra pengar maskinen kunde tjäna.

Jag frågad helt sonika när han tänkte sänka priserna för att möta de sämre tiderna och på så vis få mer tid på maskinen. Han svarade då att det helt berodde på kostnadsläget eller som han uttryckte sig ”jo de beror ju på vicka kostnader man har”.

Jag misstänker att en försvarlig del av hans kostnader är räntor och amorteringar på maskinparken. Även den lilla företagaren har glömt begreppet balansräkning och fokuserat på månadskostnader. Kostnader som lätt absorberas i en stigande marknad men som utan marginaler fort blir betungande när arbetstillfällena tryter. Har han gjort en budget utifrån 40, 50 eller 80% beläggning? Ligger man i det övre skiktet är man helt rökt nu när grunder till nyckelfärdiga småhus inte är lågt hängande frukt. Och när marknaden för hemmapooler även den avstannat då ”Ah, 200 tusen till kan vi låna!” inte känns lika attraktivt, är utsikterna för grävjobb inte lika lysande som för bara ett år sedan.

Jag sade i alla fall till grävaren att det fanns mer att göra på gården men inte till det priset utan möjligtvis hälften.

Jag tror han knackar på i höst.

Priced to move

Jag är något av en ”blockoholist”. Vore det inte för viss självkontroll hade jag nog surfat bort såväl fru som barn vid det här laget. Blocket är min lilla annonskamin i datorn där jag kan hoppa mellan sprakande annonser och gå husesyn långt in i det mänskliga psyket.

Man kan lätt få en känsla av att försäljning av egendom till viss del är behäftat med skam. Som att det redigaste vore att behålla allt man någonsin köpt på sig till dess det var dags att gå hädan och sedan låta barnen sköta jobbet. Det gäller naturligtvis inte alla varor men vissa är särskilt jobbiga att skiljas ifrån – bilar, båtar och väldigt dyra leksaker för vuxna.

Det är i dessa kategorier du finner flest argument om varför varan är till salu. Säljes på grund av:

- köp av större
- tjänstebil
- nya projekt
- sjukdom
- skilsmässa

Sanningshalten är naturligtvis svårbedömd i samtliga men ur ett rent försäljningstekniskt perspektiv kvittar det för en sann blockoholist. Mat- eller klädbutiken argumenterar sällan varför de har varor till salu och de säljer ändå. Inte heller båt- och bilfirmor förväntas argumentera varför de säljer.

Här har annonsören mycket att lära. Kort kan man väl säga att varan varken blir bättre eller sämre för att den döljs bakom valfritt argument. Varan är vad den är oavsett om innehavaren brutit benet, tappat intresset eller skaffat en ny större, bättre. Argumentannonserna har också en tendens att ligga länge vilket leder i bevis att det till och med kan vara kontraproduktivt. Trots detta fortsätts det argumentera.

Ett som många tror, pangargument, är vad varan kostat som ny. Här används inte allt för sällan fler än tre utropstecken och versaler – HAR KOSTAT 650.000!!! NU ENDAST 410.000!!! Man kan väl säga som så att den där Baylinern med dubbla V8:or liksom gått ur tiden och att det inte spelar någon roll hur många utropstecken som används – den kommer inte att säljas till det priset.

Priset är nämligen pudelns kärna. En riktig blockoholist vet detta. Amatören famlar i tydlig okunskap. Här kommer också skammen in för det är nu korten läggs på bordet, sluträkningen för ett par års sommarnöje under dundrande högkonjunktur. Det är deflation i sin allra råaste radhusform. Stadsjeepen drog förvisso inte så mycket bensin men kostade 50 kronor i värdeminskning per mil när den väl lämnade garageuppfarten för nya äventyr. Mycket blekare och krankare än så kan inte eftertanken bli.

För att sälja en vara måste den ha rätt pris. Särskilt i en lågkonjunktur med reellt sjunkande antal arbetstillfällen. Rätt pris nu är inte samma sak som rätt pris för 6 månader sedan och rätt pris är inte heller baserat på hur stor restskulden är – rätt pris är det som får varan såld.

Det kollektiva medvetandet har gått från ”must have” till ”need to have”, från hanterbar månadskostnad till begrepp om faktisk nettoskuld. Tyskbilen utanför huset som tydligt signalerade att du hade råd har blivit ett balansräkningsmonument på skuldsidan. På en gata nära dig skiftar andrahandsmarknaden från ”greed” till ”fear” och i orderdjupet syns inga köpare.

Det är inte läge för POK. Möjligtvis BVSA men Priced to move är helt rätt.

Den platta organisationens dilemma.

Jag har varit anställd i såväl platta som triangulära organisationer och jag har utfört arbeten åt företag med alla möjliga moderna och omoderna organisationsmodeller. De företag jag själv startat har aldrig varit platta utan mer åt det pyramidliknande hållet fast då med en väldigt bred bas och en ovanligt låg topp.

Jag har kommit fram till att den platta organisationen sällan är så platt som den utger sig för att vara och att den oftast dras med dålig lönsamhet, orolig personal och taskig kvalitet i själva leveransögonblicket. Att vara platt har varit modernt och har anammats brett. Helt i linje med samhällets utveckling mot mindre auktoritet och mer liberalitet. Den liberaliteten håller i och för sig på att styras upp med lite FRA, IPRED och dylikt, men det är en fråga av mer politisk karaktär som får avhandlas senare.

Den platta organisationen är ofta väldigt noga med att berätta att den är just platt – här är vi alla ett gäng glada och platta arbetskamrater som gillar att hålla många bollar i luften. Där har vi vår platta chef men han är precis som vi andra. Och trumfkortet som brukar spelas ut på slutet – är det något du inte gillar är det bara att säga till så ordnar vi det. Vi plattar till det bara.

Den platta organisationen är i motsvarighet till vad den önskar väldigt konformistisk – den bygger på likheter. Olikheter får plats i en triangel men inte i ett streck. Plattheten leder på så vis till ett smalare erbjudande, sämre analytiskt djup och begränsad intellektuell takhöjd. Precis tvärt emot vad man tänkt sig.

Hur kommer det sig då undrar vän av ordning – alla är ju med och bestämmer?

För att en platt organisation skall fungera på riktigt så får det inte finnas informella ledare som outtalat bedriver ledarskapsarbete. Som genom sitt agerande i flocken tyst visar att de minsann inte gillar just din platta idé om saker och ting. Informellt ledarskap skapar oro, stigmatiserar det fria tänkandet och ger slutligen oändliga ledtider. De informella ledarna återfinns oftast bland ägarna.

En platt organisation känns och kommuniceras väldigt ofta som ett gäng kompisar – visst fungerar det om man är färre än 8-10 personer men blir man fler är det svårt att kampera ihop i vått och torrt. Ett kompisgäng måste också lära sig konflikthantering och ha metoder för att fånga upp begynnande oroligheter för att bibehålla gemenskapen och plattheten. Utan fungerande konflikthantering bryts den platta organisationen upp i delar som slutar samverka för företagets bästa.

Platthet fungerar för människor som är väl rustade psykiskt, som kan hantera olikheter och som kan skilja på sak och person. De bör dessutom äga stor integritet och ha klara moraliska riktlinjer. Slutligen får de inte vara konflikthämmade.

Ganska tufft rekryteringsunderlag.

Nej, tydligt ledarskap är snällare mot individen och pyramiden rymmer likt ett tak olikheterna bättre än en slipskartong. Pyramiden ger också den karriärmedvetne individen ett tydligt mål en våning upp - inget luddigt trams i samma korridor.

Nej, tydligt, skarpt och upprätt skall det vara.

Vikten av att leka krig.

Jag vet väldigt lite om hotbilder, försvarspolitik och militärtjänstgöring. Trots detta upptäcker jag att jag är ganska välvilligt inställd till försvarsmakten eller mer ärligt min bild av försvarsmakten. Varje moderna uppdatering av den bilden har mer varit av ondo då de börjat syssla med alldeles för många saker långt ifrån själva grunduppgiften - fredsbevarandet. Är det inte "forskning" kring värdegrunder så är det byte av logotyper eller utredningar om genusfrågor.

Varför är jag då välvilligt inställd till försvaret? Jag gillar idén med allmän värnplikt därför att det erbjuder en relativt verklig och kontrollerad miljö där ungdomar kan få möjlighet att lära känna sig själv genom andra. Det där lät kanske lite väl pseudovetenskapligt men låt mig få utveckla det en smula.

I takt med att samhället blir mer abstraherat är nyttan och nödvändigheten av "verkliga" händelser större än i den gamla världen.

För 50 år sedan kunde du fråga en bataljon om det fanns någon som aldrig huggit ved och troligtvis inte behövt använda fler än fem fingrar för resultatet. Ställer du samma fråga idag lär du behöva en miniräknare. Om du däremot frågar om de digitalt huggit ved i ett nätspel lär du få ett med historien jämförbart resultat.

Man kan i och för sig hävda att man idag, i fjär- och bergvärmesverige inte behöver kunna hugga ved och att om man nu nödvändigtvis måste ha ved så finns det på macken i trevliga små säckar.

Jag använder vedhuggning som exempel men det finns inom det militära en uppsjö av verkliga händelser som är minst lika viktiga. Dra upp en bil ur diket, laga mat utomhus, intimhygien utan dusch, livräddning och byggande av bivack för att nämna några.

Alla dessa verkliga sysslor skapar lika verkliga kunskaper i fler dimensioner än just den specifika sysslan.

Vedhuggning lär dig fler saker än själva svingandet. Det är praktisk material- och hållfasthetslära på en och samma gång. Det erbjuder en uppsjö av logistiskt intressanta utmaningar för att få till en smidig och effektiv tillverkning. Du lär dig att se och känna hur och var en träbit klyvs bäst och efter en stund kommer du till och med att använda din hörsel för att avgöra om träbiten ger sig på ett eller två hugg.

Detta är kropp och hjärna i synergi. Motsvarande digitala upplevelse erbjuder väldigt lite av den varan. Fingrets klickande gör ingen skilland från en träbit till en annan. Det blir ett endimensionellt lärande som har få om några användningområden utanför den digitala världen.

Låt oss bevara möjligheten för våra ungdomar att komma i kontakt med verkligheten genom den allmänna värnplikten. Låt dem åtminstone få använda både huvud och kropp en kort period i livet. Ta inte ifrån dem den möjligheten.

Curlingskadad?

För mina föräldrars del innebar innehavet av barn i stort sett samma sak som det gjorde för deras föräldrar. Barn höll sig i stort sett för sig själva och lekte med varandra. Ibland ombads vi att hjälpa till med gräsklippning, panting av tomglas eller vedhantering. Men när vi inte gjorde det täljde vi barkbåtar, byggde lådbilar, rymde en stund eller satte eld på en myrstack.

Nu, skulle inte det här inlägget handla om min egen romantiserad bild av barndomen utan om curlingskador. Inte barnens, föräldrarnas.

För min mammas del inskränkte sig mötesaktiviteter kring mina göranden, till ett eller två stycken per år. Det var föräldramöten eller kvartssamtal i skolans regi. Nu var jag inte främmande för aktiviteter utanför skolan men de inbegrep bara mig. Inte föräldrarna.

Scouterna avdelning sjö bokade inte in möten stup i kvarten med lämplig förälder. Inte heller fotbollslagets tränare hade mycket till övers för möten. Varken skytteklubben eller pingisklubben förväntade sig ivrigt lyssnande föräldrar. Det var jag, kamraterna och ledaren. Punkt.

Visst fick de komma och titta men aldrig någonsinn ombads de sitta med i timslånga möten där pseudoengagerade föräldrar tävlar om att lägga ut texten om hur viktigt det är med ombyten, skyddskläder, uppförandekod, intimhygien, laganda och mellanmål.

Jag hatar möten längre än 15 minuter. De är sällan produktiva utan är mer en arena för upprepningar, cirkelresonemang och ryggdunkande. Och då pratar vi om möten i professionell miljö. Inte om ett gäng glada amatörpsykologer och beteendevetarwannabees som älskar att höra sin egen röst.

Har du fler än ett barn kan det ibland köra ihop sig så att du blir tvungen till flera mötesarier på en och samma vecka. För min del leder det till flera dagars intellektuell konvalescens.

Hade jag varit anställd hade jag sjukskrivit mig för curlingskada.

Länkat: DN

Snaran dras åt.

Parallellt med att näringslivet bedriver hundskola verkar nu politiker arbeta i skift med att lansera nya lagförslag med inriktning medborgarkontroll. Namnen på verktygen, FRA, IPRED med flera låter mindre dramatiskt än vad de är ämnade för och vad de kan göra med dig som person. Ungefär som AK4.

Jag får känslan av att de tappat kontrollen helt och att de i sin iver skapar nya metoder och verktyg istället för att se över de vi redan har. Varför sådant fokus på svarta inkomster och fildelning när vi har bankrånare yngre än 18 år? När jag läste om de unga bankrånarna tänkte jag att detta var ett minst sagt grovt underbetyg för alla inblandade politiker. Jag skulle skämmas som en hund om jag varit delaktig. Men där lär vi nog inte se någon extrempudel.

Vi har ett rätts- och polisväsende som inte mäktar med nuvarande börda där uppklaringsprocenten tävlar med riksbanken om först till botten. Rättssäkerheten, ett tungt och välanvänt ord i alla demokratier börjar kännas lite mer schlager, lättviktigt och tjillevipp.

Jag känner ett begynnande obehag inför mitt umgänge med staten. Från att ha växt upp med att de var de som gav oss sjukvård, skola, vägar och televerk så har de nu blivit ett allienarat frälse av utförsäljare och Orwellanhängare.

Om kaos är granne med gud torde gud gå att finna i trakterna av Rosenbad just nu.

Det mobila kontorets förbannelse.

Som uppväxt med stationära, byggstensliknande fläktmonster till datorer kom de bärbara som en frälsning. Efter de första trevande försöken är de idag fullt mobila enheter med få hinder att arbeta precis var, hur och när man vill.

Full frihet?

Jag har lagt märke till att det mobila kontoret har en tendens att sprida ut sig likt ett mycel - vart jag än vänder mig hittar jag små kontorslämningar. Såväl när- som forntida. Förra årets deklarationskontor, gårdagens räkningskontor och så vidare.

Mobiliteten har resulterat i oordning. Likt ekorren letar vi räkningar vars bäst före datum inte gått ut. Små högar av administration gör arbetet ständigt närvarande. Skiljelinjen mellan fritid och arbete är upplöst.

Mindre väldefinierade rum för uppgiften kräver större själsliga utrymmen.

- Simulacra

Mer om moderna paradoxer i framtida inlägg. Nu skall jag ut i skogen och skapa lite ordning med motorsågen.

Vi är alla riskkapitalister.

Jag och fler med mig har funderat kring vad som skiljer den här lågkonjunkturen från de tidigare. Jag var med under såväl 90-talets fastighetskris som milleniets databubbla och har även vissa minnen från 70-talets energikris.

För mig är skillnaden dramatisk och absolut. Vi har alla på en och samma gång blivit varse om att vi inte enbart har en resultaträkning utan att vi även har en balansräkning. Vi har inte bara inkomster och utgifter utan vi har också i och med boendeform "à la mode" fått en skuld och tillgångssida.

Vad man har råd med har inte varit en fråga om skuldsättning i absoluta tal utan mer en fråga om vad det kostat per månad. 4 miljoner till 2,5% ränta motsvarar en boendekostnad på 5900 Kr och månad efter skatteavdrag. Klart hanterbart för de flesta. Samma summa till en historiskt mer relevant ränta, säg 7% är drygt 16300 Kr per månad - inte fullt lika hanterbart.

När baissen startade var de rörliga räntorna uppe och nosade på det historiskt mer korrekta ränteläget. Då, plötsligt blev vi kollektivt varse om hur mycket av framtiden vi sålt bort i och med köpet av drömboendet. Att energipriserna samtidigt slog i taket gjorde inte saken bättre.

Lånet blev plötsligt stigmatiserande. Balansräkningen blev ett ok och inte något man viftade bort med att "alla gör det". Vi blev varse om hur hårt vi belånat vårat kassaflöde när mat och energipriser plötsligt blev 10, 20 och 30% högre än "normalt".

Vi har som kollektiv gjort samma resa som riskkapitalisterna, belånat mediokra industriföretag till 40 gånger resultatet. Vi är inga undantag rent principiellt, vi har bara spänt bågen lite olika hårt.

Naturligtvis drar vi åt svångrämmen på ungefär samma vis vi gjorde förra gången. Vi drar in på det onödiga, överflödiga och svårmotiverade utgifterna och hoppas på det bättre.

Men skillnaden är trots allt kvar. Nu är det inte bara vi, lokalt i svedala som gjort samma sak utan nu är det alla på en gång. Baksidan av globaliseringen är att såväl positiva som negativa rörelser inte sker i en vattenpöl utan i en ocean. Magnituden, omfattningen och "ripple effects" berör fler.

Västvärlden som kollektiv kanske går ett japanskt öde till mötes? Det ofrånkommliga resultatet av en lånebaserad ekonomi med stora inslag av spekulation - långvarig och svårbekämpad negativ tillväxt.

För, varken du eller jag vill väl köpa något idag som troligtvis blir billigare i morgon?

Och vi vill inte heller försämra vår balansräkning.

En undersökning är bara en undersökning.

Enligt artikel i DN tycker 8 av 10 att man skall satsa mer på vindkraft. Tydligen är den typiske förespråkaren en högutbildad kvinna som röstar på centerpartiet och bor på landsbygden.

Jag är skeptisk till att man uppnått samma resultat om frågan istället hade varit: Vill du ha ett vindkraftverk på behörigt avstånd från din boplats?

Jag har nämligen praktiskt erfarenhet av att introducera vindkraft på landsbygden. Mina grannar röstar i alla fall på ovan nämnda parti och deras utbildningsnivå torde i de flesta fallen vara av någon eftergymnasial karaktär.

Men se, där blev det blankt nej!

Argumenten varierad från värnande om fåglar som kunde få propellrar i huvudet, obehagliga ljud och en landskapsbild som sett likadan ut sedan Hedenhös och absolut inte fick förvanskas.

Inte en enda av de berörda grannarna var positiva till upplägget. Det hela gjorde mig djupt sorgsen och hela projektet förkastades från min sida.

Kommunen däremot var eld och lågor över min framåtanda och bussade ut drygt 30 politiker och tjänstemän till min gård för att få höra på min idé om närproducerad alternativ energi. Jag fick positivt förhandsbesked från alla instanser men det hjälpte inte för jag hade helt enkelt tappat lusten. För mig som entreprenör är lust lika viktigt som ekonomi.

Undersökningen bevisar enligt mig inte ett skvatt om hur det ser ut i ett "skarp läge". Det är en pappersprodukt som på sin höjd är värd sin vikt i energi. Alltså som eldningsmaterial.

Paramilitärt konsultangrepp

Att det svenska försvaret är under nedmontering såväl materiellt som personellt har väl knappast undgått någon. Att vi idag näppeligen kan motstå ett militärt angrepp stort som litet framstår som allmän vetskap men verkar samtidigt bekymra få. Möjligtvis då de lite äldre som gjort riktig värnplikt. Innan försvaret började med värdegrunder, genusfrågor och profilarbeten.

Huruvida vi skall oroa oss för militära angrepp likt detta exempel, Strategiskt överfall på Sverige, överlåter jag till de som är insatta i militära hotbilder. Jag tror snarare att vi skall bekymra oss för vad försvaret skall göra istället för att öva och förbereda sig för krig. Man verkar nämligen vara i full färd med att monterat bort stora delar av ledningsgruppernas förstånd och sans. Men det är kanske givet, att om man tar bort den egentliga uppgiften, krigföring och fredsbevarande verksamhet, så måste man ersätta den med en annan för att inte få ytterligare en arbetslös på halsen.

Så, då har man alltså lagt krutet på pappersexercis och navelskådning. För hur skall man annars förklara försvarets val att lägga 115 miljoner på "forskning kring värdegrunder"? På vilket vis stärker det den egentliga fredsbevarande och krigiska uppgiften?

Försvarsmakten verkar ha passerat kritisk massa och kommer på sikt nedmontera sig själv oavsett politiska direktiv men med förmodat understöd från "paramilitäriska konsultförband" som genomlyser varje process på väg mot det oundvikliga slutet.

Släpper sargen

Tror bestämt det är dags att ta till orda.

Verkligheten eller snarare avsaknaden av den gör sig ständigt påmind i stort som smått. Det kan vara en verklighetsfrånvänd styrelse som mitt i ett brinnande ekonomiskt lågtryck förordar höjda ersättningar eller en prefabrikerad kantarellsoppa utan kantareller. Visst ställs intellektet på sin kant? Jag dammar av ett vanligt svenskt ord som vi använder allt för lite - overkligt! Vissa dagar känns det som att jag bor och lever i "overkligheten". Den kan riktigt skölja över mig ibland.

Det går knappt en dag utan att jag tvingas halvflåsa "huvudlöst" rakt ut i oljudet av schlager och Dr Phil. Missförstå mig inte. Jag ser varken på schlager eller terapeutiska program på tv men jag upplever det som något jag förväntas göra givet den groteskt stora mediabevakning minsta lilla "ohändelse" ger upphov till. Jag minns med viss glädje den tid då schlager ansågs passé och terapi var något som idkades bakom lykta dörrar.

Antingen har jag kommit i otakt med tiden eller så har tiden kommit i otakt med mig.

Jag har några ledord jag brukar skramla med - relevans, äkthet och kunskap. Det låter kanske krystat och föråldrat men för mig är det viktigt och det är min absoluta övertygelse att det är det för oss alla.

Så, för att knyta ihop säcken lite - den förväntade inriktningen på den här bloggen är små och medelstora skrifter om sådant jag upplever overkligt eller verkligt, relevant eller irrelevant och uttryck för kunskap eller okunskap.

Till verkligheten och vidare!