Ovetenskap, likriktning och trygghet.

Det finns givna spelregler och tyngdlagar för i stort sett alla händelser på planeten jorden. Vissa går att fastställa genom precisa instrument som på ett nanoögonblick berättar om det är rätt eller fel, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det mäts och forskas så till den milda grad att vi snart tror oss ha kontroll på allt förutom de ¾ av världshaven som fortfarande står på tur att genomsökas.

Att mäta ger insikt och skänker ett ögonblick av kunskap och kontroll. Det amorfa (formlösa) kan för en stund fastställas, dokumenteras och avfärdas eller framhävas. Att mäta ger ett absolut sken av att saker och ting är under kontroll.

Sedan i stort sett varenda publikation idag innehåller en ekonomidel är det hart när omöjligt att inte bli varse ekonomisk statistik. Vi blir serverade ögonblicksbilder av arbetslöshet, produktivitet, skuldsättning, räntor och valutor med en nästan naturvetenskaplig precision. Det är decimaler, grafer och procentenheter i trevliga färger och snygg inramning.

Sammantaget ger all denna information en bild av ett fungerande system. Ett system som försäkrar mot det oväntade – den svarta svanen. Det är också så att informationen genom sitt omfång framstått som absolut säker – ekonomi har transformerats från medvetenskap till något snarlikt vetenskap.

I och med denna transformation har vi också letts tro att vi kunnat förutse förlopp och framtida skeenden. För det kan man nämligen inom naturvetenskap – klyv en atom och du får energi. Klyv en ekonomi och du får oreda.

Vart vill jag komma med detta resonemang? Så här en bit in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet är det uppenbart att fler än jag kliar sig i huvudet, att fler vilseletts in i tron att den moderna ekonomiska modellen är genomrobust, osänkbar och krockkuddeförsedd. Globalisering och enorma system har helt okritiskt i egenskap av sin storhet beaktats som säkra – Titanic 2.0.

Tvärtom är det storskaligheten och omfånget som medfört osäkerheten och det påföljande extrema händelseförloppet. När vi precis lärt oss vad globaliseringen innebär får vi också reda på dess avigsidor – allt händer alla på en och samma gång. Tillgång och efterfråga är inte en angelägenhet på nationell eller kommunal nivå utan en global fråga.

Globalisering och viljan att bygga stora enheter har medfört likriktning. Det ligger i sakens natur och kallas på ekonomispråk för skalfördelar. Skalfördelar är en managementfavorit för att det är lätt att härleda ekonomiska effekter. Skalfördelar är bra till en viss gräns men likriktningen innebär också en stor sårbarhet inför förändring.

För att komma tillrätta med denna kris skulle vi behöva återgå till den lilla modellen. Det hanterbara, lokala och diversifierade. Vi måste förlita oss mer på kritiskt tänkande, reflektion och egenhet istället för ekonomiska doktriner och modeller från ovan. Vi måste se den reella marknaden själva och inte få den serverad via media.

Det är naturligtvis en utopi. Storhet har nämligen andra medförda egenskaper – dels har den via sin likriktande verkan fjättrat såväl arbetar som politiker vid sina smedjor och dels kan den fortsätta framstå som fungerande trots att den är svårt skadeskjuten. Via statistisk semantik övertygar den oss om att allt står väl till – EKG:n visar på hjärtrytm.

Att respiratorn går på högvarv bryr vi oss inte om.

Länkat: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

More is more.

Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.

Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.

Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?

En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.

Avgiftsfinansiering och inflationen

Som lantbrukare och verksam inom ett antal bolag är det är inte sällan jag kommer i kontakt med avgiftsfinansierade myndigheter, verk och kommunala förvaltningar. Allt som oftast blir jag irriterad över nivån på avgiften i förhållande till den faktiska arbetsinsats aktuell instans utför.

Exempelvis betalar jag en miljöavgift till en kommun där jag har en liten tillverkningsindustri. Avgiften betalas varje år oavsett om kommunen gör inspektion eller inte. Nu var det 7 år sedan kommunen var där och tittade på min invallning av ett utrymme där jag förvarar olja – vegetabilisk olja. Ett annat ord för vegetabilisk olja är matolja. Den gången de faktiskt var där tog det inte mer än 30 minuter att genomför själva inspektionen. Den andra halvtimmen bjöd jag på kaffe.

Denna lilla kommunala utflykt kostade för min del 3 300 Kr. Det är belopp som till och med får en gammal reklamare som jag att rodna. Omräknat till kostnad per timme hade jag kunna hyra in en überkonsult en halv dag och kanske fått ut något användbart mer än sällskap till fikat.

Om det nu vore så att de kom och hälsade på varje år för att inspektera invallningen och dricka kaffe skulle jag kanske acceptera avgiften men som det är nu har kommunen i princip hittat en trevlig liten årlig intäkt som varken kräver någon egentlig arbetsinsats och som gäller enligt lag. På 7 år har de rakat in drygt 20 000 Kr på 30 minuters arbete.

Ett annat exempel var när jag köpte mitt lantbruk. Då krävde kommunen att få komma dit och inspektera djurstallarna. Detta trots att de inspekterats och godkänts 2 år tidigare när de byggdes av den förra ägaren. Den utflykten kostade mig nästan 4 000 Kr. Kaffet hoppade jag över den här gången.

En avgiftsfinansierad statlig eller kommunal verksamhet skall alltså finansieras genom avgifter. Stiger kostnaderna höjer man helt sonika avgifterna. En rimlig förväntat höjning för ett statligt verk borde inte få överstiga samma stats kommunicerade årliga inflation.

Jag bad att få uppgifter från Bolagsverket om hur avgiften för att starta aktiebolag hade förändrat sig på 10 år. Efter ett par dagar fick jag så de önskade siffrorna:

1999 – 1 100 Kr
2001 – 1 700 Kr
2004 – 2 000 Kr
2009 – 2 200 Kr

På tio år (avgiften för 2009 infaller enligt meddelandet 091001) har avgiften ökat 100%. Det motsvarar en årlig tillväxt om 7,2% (x=2^(1/10)=1,07177). Aldrig någonsin har jag hört att vi haft så hög inflation. Det är 5% mer än Riksbankens inflationsmål men mer i paritet med den uppfattade inflationen – den riktiga.

En liknande jämförelse över alla avgiftsfinansierade myndigheter och verk ger förmodligen en jämförbar utveckling. Jag har inte riktigt tiden att genomföra det arbete för snart skall Kemikalieinspektionen ha sin årliga avgift om drygt 22 000 Kr för att jag gör samma vegetabiliska olja som jag gjorde förra året. Och året dessförinnan.

Någon som känner för att ta bollen?

Arbetslöshet i kronor och ören

Vi har enligt SCB 4 460 000 sysselsatta personer i Sverige och 387 000 arbetslösa vilket motsvarar en relativ arbetslöshet om 8%. Slår man det här på miniräknaren kommer man fram till en något lägre faktiskt siffra men jag använder SCB:s procentsats i alla fall.

12% arbetslöshet skulle rent matematiskt motsvara drygt 535 000 personer. Den relativa delen som SCB pratar om vet jag inte vad den innebär men det är i princip avrundningsfel och gör föga skillnad för mitt inlägg.

Snittlönen alla sektorer är 25 800 Kr enligt SCB. Det innebär en intäkt för kommunen varje månad om drygt 7 740 Kr i form av kommunalskatt (höftar med 30%). Det innebär också en inkomst till staten om 8 256 Kr i form av arbetsgivaravgift. En arbetslös betyder således en minskad skatteintäkt för samhället om ganska precis 16 000 Kr / månad och 192 000 Kr / år. Nu vet jag att det från arbetsgivaravgiften skall sättas av pengar till framtida pension som på så vis inte kan eller skall räknas som en inkomst för staten men de har varit där och lånat förr så det är högst troligt att det händer igen.

Nuvarande inkomstbortfall för stat och kommun är således 387 000 * 192 000 = 74 304 000 000 (Sjuttiofyra miljarder trehundrafyra miljoner ) kronor.

Det teoretiska inkomstbortfallet vid 12% arbetslöshet hamnar i häradet 102 720 000 000 (Hundratvå miljarder sjuhundratjugo miljoner ) kronor. 103 miljarder i direkta skatteintäkter som faller bort. Vad det sedan innebär i minskande punktskatter och mervärdesskatt är svårt att sia om men skillnad blir det.

Dessa teoretiska 103 miljarder kan ställas mot de totala skatteintäkterna 2008 som var 1489 miljarder. Dessa utgjordes till 60% av direkta och indirekta skatter på arbete.

Mer om var skatterna kommer ifrån på Ekonomifakta.

Det krävs ingen större fantasi för att förstå att statsfinanserna går en mörk framtid till mötes och att försiktighet är en dygd. De överskott staten hade under de goda åren lär inte räcka länge givet att de inte redan faktiskt är förbrukade. Att med så stort ekonomiskt ansvar glädjas åt ett överskott om 3% känns inte direkt riskavert.

Lätt överdrivet kan man nästan säga att den Svenska och till stor del även den Europeiska modellen är som en gigantisk LBO (Leveraged Buy Out) av nutida och framtida skatteintäkter. Den typen av affärer klarar knappt normala konjunktursvängningar och än mindre onormala. LBO:n kom till vägs ände denna gång och så kanske även den Svenska modellen.

Spik i foten?

Byggnads visar sig på styva linan samtidigt som Borg ärligt och insiktsfullt pratar om en eventuell massarbetslöshet. Antingen har Byggnads en strejkkassa som är betungande eller så har de tillgång till helt andra mätmetoder och kristallkulor än de namntunga prognosmakarna. Mer troligt är att ledarskiktet i Byggnads är tillsatts enligt The Wanja Principle – låg kompetens ger hög position.

Borg är enligt mig en smula unik för att vara politiker. Han är nog den på den Svenska arenan som kommer närmast sanningen om hur svår den här konjunkturförsämringen egentligen är. Att det kanske inte alls handlar om ett V och inte heller om ett U utan om ett X som där får representera en slutpunkt i den moderna västliga ekonomin.

Man skall enligt de visa välja sina strider. Såväl tidpunkt som motståndare och orsak torde ingå i valet. Byggnads ligger inte rätt på någon av punkterna. Allra minst i valet av tidpunkt.

Det är inte gryning. Det är midnatt.

Kostnadsläget stupid, kostnadsläget.

Under en promenad våren 2008 snubblade jag på en grävmaskinist med en imponerande grävmaskin. Efter att ha tittat på grävandet en stund kommer maskinisten ut och jag får tillfälle att prata lite med honom. För jag precis som många andra med tomt har alltid något som skall eller borde grävas. Efter att ha redogjort för vad som behövde göras på min tomt lovade han att återkomma när det ”lugnat ner sig lite”.

Sommaren gick, hösten gick, vintern kom och ingen grävare i sikte. Jag hade nästan glömt bort grävbehovet då han en dag knackade på dörren och med händerna i fickorna frågade om jag ville ha jobbet utfört.

Nu, var det lågkonjunktur, tänkte jag. Sist vi hade hantverkare vid dörren med mössan i hand är svårt att minnas. Jag hasplade ur mig något på gränsen till otrevligt om att tillgången på jobb hade nu alltså blivit så dålig att man till och med gjorde hembesök. Maskinisten skruvade lite på sig och gav mig motvilligt rätt.

Nåväl, vi gick åstad och tittade på stenhögen som skulle bort från tomten samtidigt som jag började prata om kostnader. Första maskinistfrågan var om huruvida jag ville ha kvitto? Mitt svar var då naturligtvis hur stor skillnaden var mellan blanche et noir. Jo, det är väl momsen då tyckte grävskopisten.

Jordfösaren trodde tydligen att han träffat på ytterligare en ekonomisk, matematisk idiot. Min tomt är inte bara min tomt utan även en del i en momspliktig rörelse – jordbruket. Försålt spannmål betyder moms ut som bäst utnyttjas genom moms in. Och som rörelseidkare är jag mer än väl medveten om övriga skatter som belastar bruttot – arbetsgivaravgift och löneskatt.

Att som privatperson gå på ”utan moms” bluffen är dumt. Vill snickaren normalt ha 350 kr plus moms i timmen och erbjuder dig detta utan moms som ett bra pris skall du naturligtvis replikera med följande:

Eftersom du vill ha ett RNF-bidrag (Rakt Ner i Fickan) föreslår jag att vi från dessa 350 kronor även drar arbetsgivaravgiften, ca 32% och då hamnar vi på ungefär 265 kronor. Från dessa skall vi även dra löneskatten, även den i 30% häradet vilket gör att vi hamnar på i runda slängar 200 kronor.

Trillar polletten ner hos hantverkaren har du sparat 150 kronor på givet bud.

Att som näringsidkare gå med på momsbluffen är mer än lovligt korkat. Först skall du skatta ut pengar ur rörelsen och sedan använda dem i rörelsen med argument om att slippa momsen. Det kommer aldrig att hända och hände inte heller denna gång.

Nu, var det i och för sig inte skillnaden mellan svarta och vita detta inlägg skulle handla om utan mer min förväntan om en prisjustering på utförda tjänster. För jag är väl medveten om hur överetablerad entreprenadsvängen är för tillfället, att de dras med svåra lönsamhetsproblem, att konkurserna ökar lavinartat och att antalet ”nästan nya” maskiner på andrahandsmarknaden är minst sagt digert.

När väl jobbet var utfört kom så fakturan. Med moms på toppen av ett ganska saftigt pris. Ungefär 30% mer än vad jag trodde vi skulle landa på. Minst sagt förvånad över den uteblivna prisjusteringen betalade jag i alla fall fakturan och tänkte att jag vid första bästa tillfälle skulle föra saken på tal med grävskopans förare tillika ägare.

Möjligheten bjöds i alla fall en kort tid efter utfört arbete. Jag påpekade att jag tyckte priset varit på gränsen till oskäligt och att jag hade förväntat mig en inte så liten konjunkturpremie för att han faktiskt fått göra jobbet i uppenbar brist på annat. Det var alltså inte så att han på den arbetade tiden hade en alternativintäkt, andra pengar maskinen kunde tjäna.

Jag frågad helt sonika när han tänkte sänka priserna för att möta de sämre tiderna och på så vis få mer tid på maskinen. Han svarade då att det helt berodde på kostnadsläget eller som han uttryckte sig ”jo de beror ju på vicka kostnader man har”.

Jag misstänker att en försvarlig del av hans kostnader är räntor och amorteringar på maskinparken. Även den lilla företagaren har glömt begreppet balansräkning och fokuserat på månadskostnader. Kostnader som lätt absorberas i en stigande marknad men som utan marginaler fort blir betungande när arbetstillfällena tryter. Har han gjort en budget utifrån 40, 50 eller 80% beläggning? Ligger man i det övre skiktet är man helt rökt nu när grunder till nyckelfärdiga småhus inte är lågt hängande frukt. Och när marknaden för hemmapooler även den avstannat då ”Ah, 200 tusen till kan vi låna!” inte känns lika attraktivt, är utsikterna för grävjobb inte lika lysande som för bara ett år sedan.

Jag sade i alla fall till grävaren att det fanns mer att göra på gården men inte till det priset utan möjligtvis hälften.

Jag tror han knackar på i höst.

Priced to move

Jag är något av en ”blockoholist”. Vore det inte för viss självkontroll hade jag nog surfat bort såväl fru som barn vid det här laget. Blocket är min lilla annonskamin i datorn där jag kan hoppa mellan sprakande annonser och gå husesyn långt in i det mänskliga psyket.

Man kan lätt få en känsla av att försäljning av egendom till viss del är behäftat med skam. Som att det redigaste vore att behålla allt man någonsin köpt på sig till dess det var dags att gå hädan och sedan låta barnen sköta jobbet. Det gäller naturligtvis inte alla varor men vissa är särskilt jobbiga att skiljas ifrån – bilar, båtar och väldigt dyra leksaker för vuxna.

Det är i dessa kategorier du finner flest argument om varför varan är till salu. Säljes på grund av:

- köp av större
- tjänstebil
- nya projekt
- sjukdom
- skilsmässa

Sanningshalten är naturligtvis svårbedömd i samtliga men ur ett rent försäljningstekniskt perspektiv kvittar det för en sann blockoholist. Mat- eller klädbutiken argumenterar sällan varför de har varor till salu och de säljer ändå. Inte heller båt- och bilfirmor förväntas argumentera varför de säljer.

Här har annonsören mycket att lära. Kort kan man väl säga att varan varken blir bättre eller sämre för att den döljs bakom valfritt argument. Varan är vad den är oavsett om innehavaren brutit benet, tappat intresset eller skaffat en ny större, bättre. Argumentannonserna har också en tendens att ligga länge vilket leder i bevis att det till och med kan vara kontraproduktivt. Trots detta fortsätts det argumentera.

Ett som många tror, pangargument, är vad varan kostat som ny. Här används inte allt för sällan fler än tre utropstecken och versaler – HAR KOSTAT 650.000!!! NU ENDAST 410.000!!! Man kan väl säga som så att den där Baylinern med dubbla V8:or liksom gått ur tiden och att det inte spelar någon roll hur många utropstecken som används – den kommer inte att säljas till det priset.

Priset är nämligen pudelns kärna. En riktig blockoholist vet detta. Amatören famlar i tydlig okunskap. Här kommer också skammen in för det är nu korten läggs på bordet, sluträkningen för ett par års sommarnöje under dundrande högkonjunktur. Det är deflation i sin allra råaste radhusform. Stadsjeepen drog förvisso inte så mycket bensin men kostade 50 kronor i värdeminskning per mil när den väl lämnade garageuppfarten för nya äventyr. Mycket blekare och krankare än så kan inte eftertanken bli.

För att sälja en vara måste den ha rätt pris. Särskilt i en lågkonjunktur med reellt sjunkande antal arbetstillfällen. Rätt pris nu är inte samma sak som rätt pris för 6 månader sedan och rätt pris är inte heller baserat på hur stor restskulden är – rätt pris är det som får varan såld.

Det kollektiva medvetandet har gått från ”must have” till ”need to have”, från hanterbar månadskostnad till begrepp om faktisk nettoskuld. Tyskbilen utanför huset som tydligt signalerade att du hade råd har blivit ett balansräkningsmonument på skuldsidan. På en gata nära dig skiftar andrahandsmarknaden från ”greed” till ”fear” och i orderdjupet syns inga köpare.

Det är inte läge för POK. Möjligtvis BVSA men Priced to move är helt rätt.

Jag vill inte ha fred på jorden.

Fick jag en önskan som bara skulle vara för en kort period skulle jag inte falla i fållan och önska fred på jorden i bästa normativa stil. Nej, jag skulle önska direktdemokrati.

Sossarnas lösning på finanskrisen, skattehöjningar, renderar inte mindre än 832 kommentarer på DI. Det slår kommentartoppen i samband med Falkens bonus med ungefär det dubbla. Wanjagate har i kommentarer och bloggar räknat troligtvis satt nytt rekord i folkligt engagemang à la minute.

Vi som är med känner trycket. De som är direkt berörda verkar ha tjall på ledningen och hissen har stannat för länge sedan. Mona försöker i bästa sagoberättarstil se vän och alldaglig ut när hon pratar till sina väljare men hon saknar precis som LO:s Chow chow, absolut gehör.

Jag trodde att politik och opinion samverkade? Inom (s)-rörelsen verkar det vara håltimme på just den avdelningen emedan resten av kansliet drömmer om fornstora dar med fantåg, fördelningspolitik och flyktingförläggningar.

Bloggosfären representerar mer än gammelmedia ett embryo till riktig demokrati. Det är relaitvt fritt, det är snabbt och det är enkelt. Det har i Sverige en bred förankring mycket på grund av att vi älskar förändringsprocesser och då särskilt inom teknik.

Det finns inga tekniska hinder för att införa direktdemokrati. Inte heller finns det några egentliga pedagogiska hinder eller svårigheter som inte är jämförbara med det normala röstningsförfarandet. Att ställa upp kvalitetsäkrande funktioner i en digital röstningsprocess är inte svårare än i en analog. Folket visar i och med sitt nätdeltagande att de är redo, att de är pålästa och att de förstår skillnader.

Imagine all the people
Living for today...

Inför vi direktdemokrati om så bara för en vecka skulle världen ändras i ett andetag. Världen kanske känns lite stort men i en liten enslig kommun kan vi väl göra ett försök.

Typexemplarisk kommunikation och blåa skåp.

Det är modernt att inte ta ansvar. Annat kan man inte säga givet skandalstormen den senaste tiden. Få, om någon säger som det är - vi har gjort det i det blå skåpet och dörrjäveln står på vid gavel. Än ovanligare är det att man pratar i jagform. Att prata i jagform är tydligen väldigt jobbigt om man varit i närheten av blåa skåp.

En angränsande modernitet är att i samband med finanskrisen inte inse att man med sin egen verksamhet varit och är högst delaktig. Alla stora bolag skyller på finanskrisen trots att de har en uppsjö av hävstänger som är med och bänder i varje krona de har. Bankerna är smått otroliga i att inte kännas vid sin egen delaktighet

En glad och go tjej på Swedbank säger nu med hänvisning just till finanskrisen att det blivit så dyrt att låna pengar för dem och att de måste höja räntan istället för att sänka den. Inte ett ord om de blåa skåpen i baltstaterna och Ukraina som agerar sänke för Swedbank på lånemarknaden.

Men, vad kan man vänta sig? Det är modern kommunikation utmejslad av pr-konsulter och mediatränare. Det är VM i att säga ingenting fast det låter som någonting.

Wanjagate rullar vidare!

---------- Uppdaterad 090325 ----------

LO i Skåne gör ett försök till utbrytning ur den gemensamma synen om Wanjas varande. Kanske har de läst, sett, hört och förstått det orimliga i Wanjas försvar och strategi för att "sitta säkert". Simulacra tilldelar Skånefalangen en smula credo för tilltaget.

------------------------------------------

Nu tar Wanja ton och kräver granskning enligt DI. Wanja vandrar obehindrat mellan hundimitationerna - från Chow chow till Terrier i ett nafs. Terriern, känd för att inte begripa när motståndet är övermäktigt har bara ett försvar och det är anfall.

Nåväl, Stig Malm ställer en relevant fråga samtidigt som han påpekar att om man tar 770.000 Kr som var den månatliga pensionsinbetalningen och multiplicerar det med 12 så blir det en försvarlig mängd pengar.

Lider fru Lundby-Wedin av dyskalkyli? Det är varken ovanligt eller svårt att hantera förutsatt att man har sjukdomsinsikt. Har man inte det blir det genast svårare.

Att övriga och samtliga LO-förbund inte ser någon anledning för Wanja att ta ner skylten är märkligt och kanske till och med komprometterande. Att man har förståelse för att det i medlemsleden ställs sådana krav gör intet för att återställa ett eventuellt förtroende för LO.

Prova istället att gå från ord till handling. Det brukar fungera. Prova även att göra det som en förtroendevald person är ämnad göra - vidmakthålla förtroendet samt uträtta det som dina väljare anser bör göras. Som förtroendevald skall du vara en proxy och inte en laptop utan uppkoppling.

Lite "old school" kanske? Men, värt ett försök.

Inteflation?

För inte så länge sedan var inflation ett begrepp som felaktigt förklarades som tillväxt och på så vis också något nödvändigt. Den ursprungliga och mer korrekta beskrivningen försvann med mina morföräldrar. För dem, med 2:a världskriget färskt i minnet, ett illavarslande ord och ett reellt hot mot deras besparingar. Alltså, på inget vis något man strävade efter.

Om du frågar fem av dina närmaste vad inflation betyder är sannolikheten stor att du får följande svar:

- Det är stigande priser!

Och sedan är saken biff. Vi accepterar det som en sanning, trots att den har ganska få år på nacken och fortsätter med våra liv. Vårdförbundet triumferar med att de minsann lyckats med löneökningar i paritet med inflationen, handel höjer sina priser med hänvisning till inflationen och riksbanken ritar lite nya kurvor och prognoser. Alla nöjda och glada.

Den historiskt mer korrekta beskrivningen är inte så svår att hitta och det har troligtvis skrivits kilometervis med definitioner men det finns en som jag föredrar, just för att den är så enkel:

- Inflation är då allt blir mer värdefullt förutom pengar!

Det är svårt att tolka det som något positivt. Priset stiger inte för att varan blivit mer åtråvärd utan för att pengarna blivit mindre värda.

Urholkningen av penningens värde har skett genom en utspädning som vi varken kan se eller kontrollera. För att förstå hur utspädningen skett måste man också förstå hur banksystemet fungerar. Många, om inte de flesta tror att pengar du lånar är pengar som någon annan stoppat in. Att banken i princip är ett kassavalv med fysiska pengar i ett visst absolut antal. Inget kan vara mer fel. Hade det varit så hade begreppet bank run inte funnits. En löpning mot banken är när alla tar ut sina sparpengar på en och samma gång vilket ofelbart leder till att banken går omkull.

I praktiken är det istället så att banken bara har en fraktion av dina pengar hos sig. Hur stor fraktionen är varierar men om vi för enkelhetens skull säger att den är 20% så kan varje inlånad 100-lapp skapa 400 nya pengar via lån. Dessa pengar skapas alltså ur intet - ex nihilo. Det här är snabbt och lite otydligt men för den som vill fördjupa sig finns mer att läsa på wikipedia.

I Sverige krävs det att banken har en kapitaltäckningsgrad på 8%. Det innebär i praktiken att de bara behöver ha 8 kr för att låna ut 100 kr. Plötsligt från ingenstans, ex nihilo skapas 92 kr. Sim Sala Bim!

På så vis sker alltså utspädningen av penningens värde. För banken är det naturligtvis utmärkt då det är via lånen de tjänar sina pengar. Men för konsumenten är det i sort sett av ondo då dessa luftpengar omedelbart resulterar i ökande priser - om kapitaltäckningsgraden varit 50% hade inte ett normalboende kostat flera miljoner. Ett par tre årslöner på sin höjd. Ett fullt realistiskt resultat av 5-10 års sparande.

Så vad har nu staten för intresse av inflation? Som bekant har staten under lång tid haft större utgifter än vad de haft inkomster och för att täcka upp har man lånat pengar på marknaden. Bankerna har historiskt sett varit stora långivare till staten. Lånen till staten räknas som en tillgång hos banken på precis samma vis som en räntefond gör i din depå. Denna tillgång kan de sedan med ovan nämnda kapitaltäckningsgrad "belåna" till 92% genom att skapa exempelvis bostadslån i samma omfattning.

För statens del är inflation gratis amortering på statsskulden. De lån de tagit minskar i värde linjärt med inflationen samtidigt som skatteintäkterna ökar på alla de varor och tjänster som blir dyrare. Högre stämpelskatt vid fastighetsköp, tidigare även högre fastighetsskatt, mer moms på varor och tjänster, mer energiskatt på drivmedel och så vidare.

Vi blir kollektivt belånade via staten och betalar priset dels genom att värdet på våra pengar minskar och dels genom att exempelvis punktskatterna ökar. Någon kanske hävdar att det inte föreligger något tvång att låna pengar av banken och att det således inte drabbar den som är skuldfri. Men det är det som är så finurligt med inflation - det drabbar alla och är i klartext en osynlig skatt eller kostnad för statens ofinansierade åtaganden.

Dessutom är inflationen verksam efter alla löne- och kapitalskatter. Vårdförbundets glada anhängare som nöjt kunde konstatera att de minsann fått löneökning i paritet med inflationen är ett gäng nötter som i likhet med många andra saknar elementära kunskaper i matematik.

Om inflationen är 3% och löneökningen före skatt också den är 3% är det egentliga utfallet av lönepåslaget 2,1% efter det att löneskatten är betald. Inte en människa påtalade detta efter det att strejken var avklarad och parterna överens. Löneökningen förvandlades i en handvändning till en löneminskning om 0,9%. Abra Kadabra.

Så, bara för att kompensera för en inflation om 3% krävs ett lönepåslag om 4,3% förutsatt att du inte betalar marginalskatt. Och för att få en faktisk löneökning om 3% i plånboken krävs då en reell ökning om 8,57%. Jag skulle vilja se den fackliga förhandlare som lyckas driva igenom ett sådant förslag.

Vad är då inflation bra för? För det är så det presenterats i media sedan slutet av 90-talet och ungefär fram till nu. Det är naturligtvis bra för att ingen begriper vad det är - en omnipotent och lättadministrerad skatt och för att det ger politiker en aldrig sinande källa till finansiella medel.

Nu börjar det talas om en annan flation, nämligen deflation. Och det vill ingen nu levande politiker höra talas om. För det betyder i klartext att deras trollerilåda går sönder, deras finansiella särimner tappat ett ben.

Jag skulle vara nöjd med inteflation - varken def eller inf. Jag vill lita på att mina pengar bibehåller sitt värde. Jag vill att det skall vara upp till mig att antingen förbruka dem eller investera dem i verklig produktiv verksamhet. För det är så vi skall skapa mer tillväxt - genom att tillverka saker och inte genom att konsumerar för pengar vi inte har.

Länkat: DN, SVD, DN2 SVD2

Förtroende fatigue.

Just nu verkar det inte finnas någon enda på de moraliska och etiska övertrampen. Pensionsbolaget med den förträffliga devisen "lite mer att leva för" som just övergått till "lite mindre att leva för" på grund av beslutat återtag, lär ha akuta krismöten i varje liten kontorkub efter VD, Ingvar Skebergs påpassliga manöver just innan beslutet blev officiellt.

Mitt förtroende känns som en metallbit som bockats fram och tillbaka just nu. Inte så starkt och likt metallbiten brister det snart och förblir så för överskådlig framtid.

Skeberg fick i alla fall "lite mer att leva för".

Bataljoner av konsulter kommer behövas för att reda ut den interna och externa skada Skeberg orsakat. Interna attitydundersökningar kommer att genomförs, personalmöten, uppföljningsmöten, krismöten och möten med viktiga kunder. Miljontals kronor rinner ur bolaget i konsultkostnader samtidigt som kärnverksamheten stigmatiseras.

Lyckas de? Kan de sätta ihop gemet de just bockat av?

Länkat: SVD

Låt det inte stanna vid ett inlägg.

"Tog hus i helvete" är väl kanske vad Falken känner att det gjorde. Maken till mediadrev har vi inte känts vid sedan, ja det var väl "miadrevet" då kanske på Marklund.

Men Marklund "sitter säkert". Hon kommer fortsätta att intervjuas i damtidningarna som en überkvinna med koll och trevligt välmöblerat boend i såväl svedala som tapasland. Endast ett fåtal kommer avstå hennes alster för att hon skruvat lite på verkligheten.

Men för att Falken et al skall bli vingklippta på riktigt krävs det att alla de som gjort sig hörda på nätet också går från ord till handling. Alla de som klämt iväg ett digitalt - nu byter jag bank, adjö SEB och aldrig mer.

Jag för nu i alla fall en dialog med SEB Trygg Liv, mitt enda engagemang med SEB, om att flytta min tjänstepension. Som skäl har jag angett deras lönetrams. Och jag kommer inte att ge mig i första taget.

Jag meddelar er resultatet när det väl är klart.

Till er andra önskar jag lycka till. Det är faktiskt inte mycket svårare att byta bank än att skriva ett inlägg på nätet. It's only a few klicks away.

Extrempudel!

Vi har sett det förut. Företrädesvis hos politiker. Vem det var som myntade uttrycket kommer jag inte ihåg men nu har vi en ny genre - extrempudeln.

Först ut i ringen - Annika Falkengren:

"Jag kan inte nog beklaga hur fel detta har blivit. Vi i SEB:s ledning kommer att göra vårt yttersta för att återställa förtroendet bland våra kunder, medarbetare och aktieägare liksom hos allmänheten".

Välkommen i kenneln!

Ser man på?

Jag tror det lutar åt mitt antagande:

Idéen är så huvudlös att man nästan börjar fundera på om det inte är ett pr-trick för att göra som Volvo gjorde? Att efter påtryckningar dra tillbaka förslaget och på så vis ge sken av att lyssna på opinionen.

Trots SEB:s "genidrag" hoppas jag att alla som digitalt uttryckt att de ämnar byta bank även gör det oavsett ledningens nutida och framtida löenkuvert och beslutsvolter.

För att byta bank är mycket lättare än att sälja en volvo. Och garanterat billigare.

Vi är alla riskkapitalister.

Jag och fler med mig har funderat kring vad som skiljer den här lågkonjunkturen från de tidigare. Jag var med under såväl 90-talets fastighetskris som milleniets databubbla och har även vissa minnen från 70-talets energikris.

För mig är skillnaden dramatisk och absolut. Vi har alla på en och samma gång blivit varse om att vi inte enbart har en resultaträkning utan att vi även har en balansräkning. Vi har inte bara inkomster och utgifter utan vi har också i och med boendeform "à la mode" fått en skuld och tillgångssida.

Vad man har råd med har inte varit en fråga om skuldsättning i absoluta tal utan mer en fråga om vad det kostat per månad. 4 miljoner till 2,5% ränta motsvarar en boendekostnad på 5900 Kr och månad efter skatteavdrag. Klart hanterbart för de flesta. Samma summa till en historiskt mer relevant ränta, säg 7% är drygt 16300 Kr per månad - inte fullt lika hanterbart.

När baissen startade var de rörliga räntorna uppe och nosade på det historiskt mer korrekta ränteläget. Då, plötsligt blev vi kollektivt varse om hur mycket av framtiden vi sålt bort i och med köpet av drömboendet. Att energipriserna samtidigt slog i taket gjorde inte saken bättre.

Lånet blev plötsligt stigmatiserande. Balansräkningen blev ett ok och inte något man viftade bort med att "alla gör det". Vi blev varse om hur hårt vi belånat vårat kassaflöde när mat och energipriser plötsligt blev 10, 20 och 30% högre än "normalt".

Vi har som kollektiv gjort samma resa som riskkapitalisterna, belånat mediokra industriföretag till 40 gånger resultatet. Vi är inga undantag rent principiellt, vi har bara spänt bågen lite olika hårt.

Naturligtvis drar vi åt svångrämmen på ungefär samma vis vi gjorde förra gången. Vi drar in på det onödiga, överflödiga och svårmotiverade utgifterna och hoppas på det bättre.

Men skillnaden är trots allt kvar. Nu är det inte bara vi, lokalt i svedala som gjort samma sak utan nu är det alla på en gång. Baksidan av globaliseringen är att såväl positiva som negativa rörelser inte sker i en vattenpöl utan i en ocean. Magnituden, omfattningen och "ripple effects" berör fler.

Västvärlden som kollektiv kanske går ett japanskt öde till mötes? Det ofrånkommliga resultatet av en lånebaserad ekonomi med stora inslag av spekulation - långvarig och svårbekämpad negativ tillväxt.

För, varken du eller jag vill väl köpa något idag som troligtvis blir billigare i morgon?

Och vi vill inte heller försämra vår balansräkning.

En ledningsgrupp? Nej, en schweizerost!

Vill man skriva inlägg om orimliga löner verkar det finnas en outsinlig källa att ösa ur just nu. ABB är inte sena att haka på trenden - ju sämre det går desto bättre för ledningen.

Man trodde väl kanske att ABB tänkt till efter den minst sagt pinsamma affären med Barnevik och Lindahl:s pensionsersättningar. Men, så verkar det inte vara. Minnet är kort och etiken ännu kortare.

Ledningsgruppen i ABB har inte bara ett hål i huvudet. Enligt god Schweizisk sed har de flera.

428 argsinta kommentarer!

SEB:s lönemanöver genererar troligt rekord i antal kommentarer på DI. Tror Ingves räntehöjning hösten 2008 låg i häradet 200+ kommentarer men 428, and counting är garanterat nytt ATH.

Det är minst sagt glädjande. Flera av dem har för avsikt att lämna banken. Vi får hoppas att det inte stannar vid tanken utan också går till handling. Jag har i alla fall skrivit till SEB Trygg Liv och frågat om det är möjligt att flytta sin tjänstepension med hänvisning till ledningens löneanspråk.

Idéen är så huvudlös att man nästan börjar fundera på om det inte är ett pr-trick för att göra som Volvo gjorde? Att efter påtryckningar dra tillbaka förslaget och på så vis ge sken av att lyssna på opinionen.

Ny dag igen. Nytt huvudhål.

Helt overkligt att SEB gör som de gör. Hade det inte varit omöjligt att flytta tjänstepensionen hade jag gjort det omedelbums, genast. Lönehöjning "extra allt" istället för bonus kan inte vara annat än verksamhetsfientligt i tider som dessa. Nog måste väl vara nog nu. Inte i morgon.

Att verksamheten går dåligt skall inte rendera lönehöjningar långt över statistiskt redovisad inflation. Kanske har bankfolket (ledningsgrupperna) en egen inflationsmätare som är mer korrekt och som motivera lönehöjningar mellan 10 och 25% eller så har de likt Bilia svåra läckage och kontaktproblem i hjärnbarken.

Det skulle förvåna mig om inte detta tilltag på sikt kommer visa sig vara ett lika stort strategiskt misstag som satsningen i öst. Kundlojaliteten måste svikta. Oavsett om kundklientelet är bättre bemedlade människor är jag övertygad om att de har mer känsla för vad som är rätt och fel i det läge vi befinner oss i just nu och troligen även nästa år.

Ny dag - nya huvuden med hål i.

Det måste vara på låtsas. Jag kan inte begripa hur världsfrånvänd ersättningskommitéen i Bilia kan vara. Hur är ett löneprogram utformat om man samtidigt som man gör en förlust om 139 miljoner kronor också väljer att höja chefslönerna med så mycket som 44%? Till chefernas meritlista de gågna året kan även tilläggas en värdeminskning om 80% för närmast sörjande aktieägare.

Skicka styrelsen på service. Kolla packningarna mellan hjärna och ryggrad särskilt noga för där verkar det läcka dramatiskt.