Inteflation?

För inte så länge sedan var inflation ett begrepp som felaktigt förklarades som tillväxt och på så vis också något nödvändigt. Den ursprungliga och mer korrekta beskrivningen försvann med mina morföräldrar. För dem, med 2:a världskriget färskt i minnet, ett illavarslande ord och ett reellt hot mot deras besparingar. Alltså, på inget vis något man strävade efter.

Om du frågar fem av dina närmaste vad inflation betyder är sannolikheten stor att du får följande svar:

- Det är stigande priser!

Och sedan är saken biff. Vi accepterar det som en sanning, trots att den har ganska få år på nacken och fortsätter med våra liv. Vårdförbundet triumferar med att de minsann lyckats med löneökningar i paritet med inflationen, handel höjer sina priser med hänvisning till inflationen och riksbanken ritar lite nya kurvor och prognoser. Alla nöjda och glada.

Den historiskt mer korrekta beskrivningen är inte så svår att hitta och det har troligtvis skrivits kilometervis med definitioner men det finns en som jag föredrar, just för att den är så enkel:

- Inflation är då allt blir mer värdefullt förutom pengar!

Det är svårt att tolka det som något positivt. Priset stiger inte för att varan blivit mer åtråvärd utan för att pengarna blivit mindre värda.

Urholkningen av penningens värde har skett genom en utspädning som vi varken kan se eller kontrollera. För att förstå hur utspädningen skett måste man också förstå hur banksystemet fungerar. Många, om inte de flesta tror att pengar du lånar är pengar som någon annan stoppat in. Att banken i princip är ett kassavalv med fysiska pengar i ett visst absolut antal. Inget kan vara mer fel. Hade det varit så hade begreppet bank run inte funnits. En löpning mot banken är när alla tar ut sina sparpengar på en och samma gång vilket ofelbart leder till att banken går omkull.

I praktiken är det istället så att banken bara har en fraktion av dina pengar hos sig. Hur stor fraktionen är varierar men om vi för enkelhetens skull säger att den är 20% så kan varje inlånad 100-lapp skapa 400 nya pengar via lån. Dessa pengar skapas alltså ur intet - ex nihilo. Det här är snabbt och lite otydligt men för den som vill fördjupa sig finns mer att läsa på wikipedia.

I Sverige krävs det att banken har en kapitaltäckningsgrad på 8%. Det innebär i praktiken att de bara behöver ha 8 kr för att låna ut 100 kr. Plötsligt från ingenstans, ex nihilo skapas 92 kr. Sim Sala Bim!

På så vis sker alltså utspädningen av penningens värde. För banken är det naturligtvis utmärkt då det är via lånen de tjänar sina pengar. Men för konsumenten är det i sort sett av ondo då dessa luftpengar omedelbart resulterar i ökande priser - om kapitaltäckningsgraden varit 50% hade inte ett normalboende kostat flera miljoner. Ett par tre årslöner på sin höjd. Ett fullt realistiskt resultat av 5-10 års sparande.

Så vad har nu staten för intresse av inflation? Som bekant har staten under lång tid haft större utgifter än vad de haft inkomster och för att täcka upp har man lånat pengar på marknaden. Bankerna har historiskt sett varit stora långivare till staten. Lånen till staten räknas som en tillgång hos banken på precis samma vis som en räntefond gör i din depå. Denna tillgång kan de sedan med ovan nämnda kapitaltäckningsgrad "belåna" till 92% genom att skapa exempelvis bostadslån i samma omfattning.

För statens del är inflation gratis amortering på statsskulden. De lån de tagit minskar i värde linjärt med inflationen samtidigt som skatteintäkterna ökar på alla de varor och tjänster som blir dyrare. Högre stämpelskatt vid fastighetsköp, tidigare även högre fastighetsskatt, mer moms på varor och tjänster, mer energiskatt på drivmedel och så vidare.

Vi blir kollektivt belånade via staten och betalar priset dels genom att värdet på våra pengar minskar och dels genom att exempelvis punktskatterna ökar. Någon kanske hävdar att det inte föreligger något tvång att låna pengar av banken och att det således inte drabbar den som är skuldfri. Men det är det som är så finurligt med inflation - det drabbar alla och är i klartext en osynlig skatt eller kostnad för statens ofinansierade åtaganden.

Dessutom är inflationen verksam efter alla löne- och kapitalskatter. Vårdförbundets glada anhängare som nöjt kunde konstatera att de minsann fått löneökning i paritet med inflationen är ett gäng nötter som i likhet med många andra saknar elementära kunskaper i matematik.

Om inflationen är 3% och löneökningen före skatt också den är 3% är det egentliga utfallet av lönepåslaget 2,1% efter det att löneskatten är betald. Inte en människa påtalade detta efter det att strejken var avklarad och parterna överens. Löneökningen förvandlades i en handvändning till en löneminskning om 0,9%. Abra Kadabra.

Så, bara för att kompensera för en inflation om 3% krävs ett lönepåslag om 4,3% förutsatt att du inte betalar marginalskatt. Och för att få en faktisk löneökning om 3% i plånboken krävs då en reell ökning om 8,57%. Jag skulle vilja se den fackliga förhandlare som lyckas driva igenom ett sådant förslag.

Vad är då inflation bra för? För det är så det presenterats i media sedan slutet av 90-talet och ungefär fram till nu. Det är naturligtvis bra för att ingen begriper vad det är - en omnipotent och lättadministrerad skatt och för att det ger politiker en aldrig sinande källa till finansiella medel.

Nu börjar det talas om en annan flation, nämligen deflation. Och det vill ingen nu levande politiker höra talas om. För det betyder i klartext att deras trollerilåda går sönder, deras finansiella särimner tappat ett ben.

Jag skulle vara nöjd med inteflation - varken def eller inf. Jag vill lita på att mina pengar bibehåller sitt värde. Jag vill att det skall vara upp till mig att antingen förbruka dem eller investera dem i verklig produktiv verksamhet. För det är så vi skall skapa mer tillväxt - genom att tillverka saker och inte genom att konsumerar för pengar vi inte har.

Länkat: DN, SVD, DN2 SVD2