Skillnad som gör skillnad.

Det går utan större ansträngning att konsumera ljud, bild och text tjugofyrasju, så för att inte drabbas av överbelastning, floskeltrauma och mediatinnitus måste man således vara selektiv. Annars förlorar man sin kompass och riktning.

Jag läser en ”tung” intervju med Sahlin i SVD. Läser är för övrigt en överdrift – skummar är mer korrekt. Jag behöver inte läsa då Monas ton, anslag och rytm liksom är känd – retoriska crescendo och refränger känns igen innan de spelats. Hon är direkt ospännande, släpande och mer intellektuellt slängig än vad jag tror krävs för att inrymmas i begreppet folklig.

Självkritiken begränsas till att hon tror sig kunnat uppfattats som gnällig – I rest my case.

Nåväl, som rubrik och ingress antyder skulle det här handla om att vara selektiv och hur man går tillväga för att lyckas med det utan att missa pudelns kärna. Det finns några enkla regler för hur man snabbt och enkelt kan dissikera information. Ni får gärna komplettera med egna då jag inte tror mig sitta på hela verktygslådan.

- Var alltid kritisk. Med alltid menar jag verkligen alltid och inte bara då du anser dig ha tid. I långa loppet är vinsten oändlig.
- Försök förstå vem som vinner kontra förlorar på informationen.
- Vem eller vilka levererar informationen – vem är budbäraren?
- I vilket sammanhang levererades informationen? Sammanhang är i detta fall ett begrepp som spänner över såväl tid som rum men kanske framför allt över andra informationskluster.

Men för att över huvud taget göra denna manöver måste man först och främst avgöra om det är information som presenteras eller om det bara är mediatinnitus. Därför är det nödvändigt att definiera information.

Information är en skillnad som gör en skillnad.

Så enkelt, vacker och användbart. Det är mitt mediala lackmus som funkar i alla väder, min floskeldetektor utan driftstörning som skiljer ljud från oljud.

När Sahlin i det här fallet säger att hon ”tittar framåt” och att hon ”försvarar varje steg” utan att sitta med ånger så är det inte information då det inte gör någon skillnad. Hon skiljer sig nämligen inte från någon annan ledare. Varken inom korpfotboll, näringsliv eller politik. Det ligger i en ledares arbetsbeskrivning och förväntade egenskap att titta framåt, att ta ställning och självklart också ansvar.

Så, utifrån definitionen av information kan vi konstatera att uttalandet är lika innehållslöst som ett väderkonstaterande och att det heller inte är information utan egentligen bara en utandning med vokabulärt innehåll.

Andas in, andas ut, andas in.

Vårbruk!

Är lite upptagen just nu med jordbrukandet. Därav bristen på inlägg. Slog av traktorn 23:30 igår och startade upp den 05:30 i morse. Återkommer snart med nya funderingar. Tror det blir något kring genusforskning som konjunkturmätare.

Ovetenskap, likriktning och trygghet.

Det finns givna spelregler och tyngdlagar för i stort sett alla händelser på planeten jorden. Vissa går att fastställa genom precisa instrument som på ett nanoögonblick berättar om det är rätt eller fel, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det mäts och forskas så till den milda grad att vi snart tror oss ha kontroll på allt förutom de ¾ av världshaven som fortfarande står på tur att genomsökas.

Att mäta ger insikt och skänker ett ögonblick av kunskap och kontroll. Det amorfa (formlösa) kan för en stund fastställas, dokumenteras och avfärdas eller framhävas. Att mäta ger ett absolut sken av att saker och ting är under kontroll.

Sedan i stort sett varenda publikation idag innehåller en ekonomidel är det hart när omöjligt att inte bli varse ekonomisk statistik. Vi blir serverade ögonblicksbilder av arbetslöshet, produktivitet, skuldsättning, räntor och valutor med en nästan naturvetenskaplig precision. Det är decimaler, grafer och procentenheter i trevliga färger och snygg inramning.

Sammantaget ger all denna information en bild av ett fungerande system. Ett system som försäkrar mot det oväntade – den svarta svanen. Det är också så att informationen genom sitt omfång framstått som absolut säker – ekonomi har transformerats från medvetenskap till något snarlikt vetenskap.

I och med denna transformation har vi också letts tro att vi kunnat förutse förlopp och framtida skeenden. För det kan man nämligen inom naturvetenskap – klyv en atom och du får energi. Klyv en ekonomi och du får oreda.

Vart vill jag komma med detta resonemang? Så här en bit in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet är det uppenbart att fler än jag kliar sig i huvudet, att fler vilseletts in i tron att den moderna ekonomiska modellen är genomrobust, osänkbar och krockkuddeförsedd. Globalisering och enorma system har helt okritiskt i egenskap av sin storhet beaktats som säkra – Titanic 2.0.

Tvärtom är det storskaligheten och omfånget som medfört osäkerheten och det påföljande extrema händelseförloppet. När vi precis lärt oss vad globaliseringen innebär får vi också reda på dess avigsidor – allt händer alla på en och samma gång. Tillgång och efterfråga är inte en angelägenhet på nationell eller kommunal nivå utan en global fråga.

Globalisering och viljan att bygga stora enheter har medfört likriktning. Det ligger i sakens natur och kallas på ekonomispråk för skalfördelar. Skalfördelar är en managementfavorit för att det är lätt att härleda ekonomiska effekter. Skalfördelar är bra till en viss gräns men likriktningen innebär också en stor sårbarhet inför förändring.

För att komma tillrätta med denna kris skulle vi behöva återgå till den lilla modellen. Det hanterbara, lokala och diversifierade. Vi måste förlita oss mer på kritiskt tänkande, reflektion och egenhet istället för ekonomiska doktriner och modeller från ovan. Vi måste se den reella marknaden själva och inte få den serverad via media.

Det är naturligtvis en utopi. Storhet har nämligen andra medförda egenskaper – dels har den via sin likriktande verkan fjättrat såväl arbetar som politiker vid sina smedjor och dels kan den fortsätta framstå som fungerande trots att den är svårt skadeskjuten. Via statistisk semantik övertygar den oss om att allt står väl till – EKG:n visar på hjärtrytm.

Att respiratorn går på högvarv bryr vi oss inte om.

Länkat: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Konjunkturen toppar ur när…

# Konsultkompisen säger upp sig för att starta eget.

# Grannens andrabil bestyckas med 19-tummare.

# Alla inbegripna i serviceyrken tror att det bara är en hållplats på väg till ett jobb inom media.

# Varannan konversation innehåller fraser som ”Ah, en sån tänkte jag skaffa” eller ”Nä, vi bytte ut hela skiten mot nytt vet du”.

# Folk intresserar sig för VM i kaffekokning och det finns avancerade utbildningar i hur man kokar, mjölkbestyckar, ångar och serverar.

# Det öppnar butiker där ekvationen varor per kvadratmeter säljyta rör sig mot noll samtidigt som varans pris går mot oändligheten.

# Det är 20 års väntetid på att få båtplats i Luleå.

# Det går åter att livnära sig som företagsdoktor.

# Folk betalar likvärdiga priser för bottenvåning som 1 trappa upp.

# Lantmännen ritar om sin logotyp en smula till det facila priset av drygt 200 miljoner.

# Man betalar villigt 700 kronor för plasttofflor i gräsliga färger.

# Man ser folk som bygger pool norr om Gävle.

# Hantverkaren debiterar som en IT-konsult och har fullt upp.

Nu var det en stund sedan konjunkturen toppade ur så det kan vara svårt att komma ihåg hur det var men fyll gärna på med egna iakttagelser.

Bananrepublik?

Det är väl som så att man med åldern kan bli konservativ i överkant, att man har åsikter om neon, materialval och musik som egentligen inte är så viktiga utan som med lätthet sorteras under gnäll.

Men inom vissa områden är det faktiskt så att nymodigheter och avsteg från det historiskt korrekta gör sig särskilt dåligt. Postväsendet är ett utmärkt exempel på en sådan verksamhet som egentligen bara behöver följa några enkla förväntade åtaganden för att göra folk nöjda.

Posten har haft en lång fin tradition av att publicera frimärken med såväl vackra som historiskt relevanta motiv. Man har också länge hållit fast vid att frimärken skall graveras och inte tryckas med vanlig offset teknik.

Gravyr ger ett beständigt intryck och signalerar värdehandling. Offset kan på sin höjd vara en värdekupong för falukorv. Men, men, jag har i alla fall haft visst överseende med de tryckta frimärkena med förklistrad baksida för det har alltid funnits graverade att köpa istället.

Men, så idag kom dagen då jag blev utan gravyr och istället blev tilldelad något som jag inte i min vildaste fantasi trodde Posten skulle befatta sig med. Än mindre ge ut.

Vad ända in i helsefyr är detta? Finns det över huvud taget någon Svensk anknytning till denna vedervärdiga skapelse annat än barnprogrammet Bananer i pyjamas? Eller är det så att vi som storkonsumenter av bananer nu är så förtrogna med denna frukt att vi helt enkelt petar bort konungen och upphöjer bananen till ny landsrepresentant och företrädare? Eller är det någon form av sublim psykologiskt operation i syfte att förbereda Sverige inför möjligheten att bli bananrepublik.

Nej, mest troligt är det bara någon på postens avdelning för frimärksutveckling som velat liva upp stämningen lite. Som tänkte att gula frukter är skoj och att konungar, djur, landskap och uppfinningar är tråkigt och gammalt, har vi haft alldeles för länge, typ. Lite omväxling förnöjer som det heter.

Gör om. Gör rätt.

Moderna paradoxer.

Motsägelser är spännande till sin natur och ger upphov till eftertanke. Man kan doktorera med en speciell paradox som utgångspunkt och man kan kasta bort sitt liv på en annan. Vissa är i praktiken inte möjliga att lösa men det görs i alla fall ständiga försök. Nu hade jag inte tänkt försvinna in i omöjliga historiska och filosofiska paradoxer utan försöka belysa några mer handfasta, jordnära och alldagliga paradoxer.

Sportmodeparadoxen
För ungdomar finns det få kläder som inte på något vis är lite ”active”. De andas, tål väta och sträcker ut på lämpliga ställen för att göra så lite som möjligt för att förhindra framfart i sjumilaspåret. Det kläs på i lager efter lager för att eventuell transpiration inte skall stöka till själva sportupplevelsen eller utevistelsen. Det är glada färger som signalerar allt annat än svårmod och jämmer inför att bestiga världens högsta berg.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det överlag är ett snyggt och välskräddat klädval men jag kan inte undgå att förvånas över den utbredda inaktivitet som verkar ha kommit med detta mode. Nästan som ett brev på posten.

Det larmas till höger och vänster om vår inaktivitet och vad den kommer att betyda för framtida sjukvårdsbehov. Det lär också vara svårt att hitta lämpliga rekryter till jägarförbanden då urvalet med nödvändiga fysiska i kombination med psykiska egenskaper är för litet. Och att ha diabetes är inte mer uppseendeväckande än pälsallergi.

Vi som slet i vårt anletes svett med äckligt breda skidor av trä, instängda i kläder av ylle, vadmal och bomull har troligtvis tillryggalagt oändligt många fler mil i skog och mark än denna lilla klick av goretex, grafit och stötdämpande gel.

Jag har svårt att helt förklara detta fenomen av inaktivitet men jag vågar tillskriva en inte allt för liten del till just själva kläderna. Om aktiviteten är en upplevelse med givna delmoment med inbördes viktning är klädmomentet av större vikt nu än det var förr.

Man behöver inte göra rätt, bara man ser bra ut under tiden.

Köksparadoxen
If I had a dollar för varje gång jag sett, läst eller hört om nya drömkök hade jag haft en anställd kock vid det här laget. Det mediala utrymmet för kök och mat är nästan obegränsat. Med suggestiv bild- och ljusteknik kan vi följa cannapéer, viltraguer och soppor med skum när helst vi så önskar. Och när man trodde att det ultimata köket var uppfunnet kom ett nytt med mer rostfritt, stensatt och elektroniskt.

Missförstå mig inte nu heller. Jag älskar kök. För att inte tala om mat och matlagning. Som jägare och innehavare av ett eget viltskafferi i form av mark är matlagning très important. Men precis som med sportmodet har kök- och mathaussen generellt sett inte ökat aktiviteten i köksregionen.

Detta är ett fenomen som berörts i media lite så där by the way, men som det verkar köper vi mer färdiglagad mat nu än vi gjorde förr. Och jag kan genom egen erfarenhet säga att mina matupplevelser på bortaplan sällan stått i paritet med inredningen. I vissa fall absolut men överlag sällan.

Matlagning kräver förutom schyssta råvaror (senaste modet) även lite mer flyktiga ingredienser såsom tålamod, känsla, uppfinningsförmåga och kärlek. Ingen av dessa kan köpas i paket och den sista kan absolut inte köpas för pengar. Att se en viltpaté tillagas inom en viss programtid ger inte upphov till känsla och skapar heller inget tålamod. Möjligtvis hunger.

Köksparadoxen angränsar till sportmodeparadoxen. Kanske ligger även förklaringen nära till hands. Att matlagning och köksupplevelser är delmoment i ett större begrepp så som äta. Och att vi genom tillväxten av vissa delmoment låter andra stå åt sidan.

Kanske är det också så att fenomenet är en funktion av marknadens hastighet och reproduktionsvilja kontra det mänskliga psykets förmåga och uthållighet. Dessa håller inte alltid jämn takt. Eller, vi är fortfarande en polarkaka hur jävla mycket surdeg vi än vill vara.

Det behöver inte smaka bra, bara det är rostfritt.

More is more.

Under varje politiks debatt, frågeställning och genomlysning hörs politiker sjunga enkelhetens lov – än det ena än det andra skall bli enklare och mer tillgängligt för att råda bot på systemiska brister. Att publikt förorda enkelhet är ett retoriskt trumfkort som effektivt avväpnar allt motstånd – för vem vill framstå som förespråkare av krånglighet.

Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

Parallellt med att västvärlden industrialiserats har politiker sett sig ålagda att skapa pseudoarbete för att undvika massarbetslöshet. Och med ständiga industritekniska landvinningar som effektiviserat arbetsprocesserna har det också krävts byråkratiska dito som säkerställer en arbetsmarknad i jämvikt.

Att politiker säger sig sträva mot enkelhet faller på sin egen orimlighet då det vore direkt självdestruktivt. De små förenklingar de genomför sorteras under bröddisken eller på teaterscenen – bröd och skådespel. Och vem kontrollerar att förenklingarna inte leder nya krångligheter hos andra kontrollorgan – Quis custodiet ipsos custodes?

En förklaring till den kris västvärlden genomgår kanske återfinns i peak oil och en annan i peak finanstrolleri. En tredje kan vara peak byråkrati.